Mar 9, 2015 - politik    No Comments

Långt inlägg om prekariatet

För ett par veckor sedan blev jag nyfiken på boken ”Prekariatet den nya klassen” som skrivits av Guy Standing. Boken har fått stor uppmärksamhet och anses fånga en utveckling där stora grupper människor har fått alltmer otrygga livsvillkor. Jag är inte säker på att Standing egentligen är särskilt radikal, och jag har länge varit skeptisk till idéer som Basic income och medborgarlön men jag har i varje fall börjat läsa boken. Följande är i huvudsak ett kommenterat referat av första kapitlet i denna bok.

Anledningen till att jag har svårt för Basicincome-förespråkare och medborgarlön är att jag upplever det som ett sätt att slå blå dunster i ögonen på folk. Om folk inte får ut det de har rätt till i a-kassa, sjukpenning, sjukersättning eller försörjningstöd och för få reagerar mot fattigdom, hur kan man då tro att staten ska bestämma sig för att ge alla en inkomst utan motstånd och repression.
Repression finns redan när många arbetslösa riskerar sanktioner om de inte korrekt rapporterar sin sökaktivitet varje dag. (Notera att ”sökaktivitet” inte behöver ha så mycket att göra med chansen att få sökta arbeten.) Det verkar nästan som basinkomstförespråkare tror på jultomten. De gamla trygghetssystemen har vi liksom inte fått som julklappar heller. Det är ett resultat av kamp. Den kampen finns inte idag. Och en rörelse utopister som ägnar sig åt illusioner är farligare än ingen rörelse alls.

Samtidigt är jag intresserad av Guy Standings resonemang om prekariatet just för att någon över huvud taget. säger sig vilja göra något mot prekariseringen.

Standings definition av det nya prekariatet är ett märkligt mischmash. Han klumpar ihop tillfällighetsanställda av alla skikt, migranter och gästarbetare i en och samma klass som han menar är i vardande. Hans idé om att embryot till prekariatets formerering mot denna klass skulle visat sig Euromaydayrörelsen verkar taget ur luften. Att genomföra internationella eller europeiska aktionsdagar är en vedertagen politisk form och inte särskilt ovanligt och organisering kring vänsteridentitet rätt vanligt.

Standing beskriver nyliberalismens framväxt som ett resultat av tänkare och framhåller att ingen förstod hur illa det skulle gå för den flexibla arbetskraften. Som om det inte skulle vara medvetet när man vill ha en hög ”jämviktsarbetslöshet” för att sänka reservationslönen.

Det är ju allmänt sett inget nytt att lönearbetande har en osäker försörjning. Det var ju det normala för det gamla proletariatet innan fackföreningsrörelsens och socialismens framväxt. Så varför ett nytt begrepp? Kanske för att akademiker är så förtjusta i begrepp. De gör karriär på dem.

Men Standing har en poäng. Kanske inte så mycket när han talar om prekariatet som om prekariseringen. Och det är intressant med nyfattigdomen. Framför allt för att det är stora grupper människor vars villkor försämras i en tid som inte kännetecknas av materiell brist.

Enligt Standing finns det sju klasser. Först och främst en snorrik elit som står långt ifrån prekariatet. Sen kommer salariatet som är tjänstemän med fast anställning och proficianer som är folk som hoppar omkring men har säljbara specialkunskaper. Klass fyra är den gamla arbetarklassen. Den menar han minskar. Sen kommer prekariatet samt en armé av arbetslösa som inte räknas till prekariatet utan gruppen nedanför och sist de ”socialt missanpassade som livnär sig på samhällets bottenskrap.”

Jag har lite svårt för en klassindelning som enbart går efter anställningsförhållanden. Gemensamt för flera av  dessa grupper är att de mer eller mindre framgångsrikt säljer sin arbetskraft så man kan fråga sig om det är någon grundläggande skillnad egentligen.

Prekariatet saknar en fast yrkesbaserad identitet menar Guy Standing. Just denna yrkesbaserade identitet ser han som mycket eftersträvansvärd.

Jag är dock lite osäker på vad som menas med ”yrkesbaserad identitet” är det den professionella yrkesidentiteten på jobbet ens yrkes påverkan på övriga livet? Medan en stark yrkesidentitet kan vara en styrka på arbetsplatsen undrar jag om yrket som identitet i det övriga livet mer tveeggat.

Att ha yrket som en identitet är väl snarare en risk för den som är arbetslös eller har svag anknytning till arbetsmarknaden. Den som blir arbetslös efter att ha levt för sitt jobb borde få det mycket tyngre än den som haft fler intressen. Det är klart att man bör engagera sig i sitt arbete men man är ju också människa, medborgare och en massa annat.

Prekariatet saknar också en trygg arbetsmarknad enligt Standing samt anställningstrygghet, trygghet på arbetsplatsen vid olyckor och sjukdom, förmåga att upprätthålla sin egen yrkesnisch samt tillgång till kompetensutveckling. Slutligen har prekariatet ingen vettigt skyddad inkomst och ingen som representerar dem.

Förutom den otrygga löneinkomsten menar Standing att prekariatet har färre typer av ”sociala inkomster”. Till sociala inkomster räknar Standring förutom lön och arvode, egenproduktion, stöd från familj och lokalsamhälle, tjänsteförmåner, ”statliga förmåner” som a-kassa, sjukpenning och soc samt intäkter från besparingar och investeringar. Det är osäkert om han därmed menar ränta, profit och kapitalinkomster eller också uppskjuten konsumtion. Inte heller har han med i beräkningen att även prekariatet i de rika länderna nyttjar billiga varor från låglöneländerna.

Det finns många som invänder mot Guy Standings resonemang om prekariatet. Ett exempel är Hans Norebrink på Svensson: http://blog.zaramis.se/2014/10/20/ar-prekariatet-en-klass/ I stället kan man prata om prekarisering, att alltför många har fått allt osäkrare arbetsvillkor, inte minst kvinnor. Det jag hittills läst av Standring har dock inte handlat mycket om kvinnor.

Enligt Standing saknar ‪#prekariatet inte bara rättigheter på arbetsmarknaden utan också medborgerliga rättigheter. Minst en typ av rättigheter som förloras med prekariseringen – de ekonomiska och sociala. Men inskränks de andra? Som när arbetslösa och sjukskrivna förvägrats möjlighet att blogga eller engagera sig i föreningar – medborgerlig rättighet? Eller folk som jobbar i ett annat land och inte kan rösta i allmänna val – vare sig där de är eller där de kommer från?

”Naturaliserade” kallar han de icke fullvärdiga medborgare som har mindre rättigheter än de vanliga medborgarna. Andra företeelser han är inne på är praktikanter som jobbar gratis och deltidsarbetare som jobbar med än de har betalt för.

Det här är egentligen anledning till att jag tycker att begreppet prekariat och frågan om en process mot prekarisering är relevant för politisk kamp och exempelvis ett motstånd mot FAS 3. Jag tror inte att ‪prekariatet är eller kommer att bli en gemensam klass. Däremot behövs det ett motstånd mot fattigdomen och prekariseringen som säkert vore mycket svårt att organisera.

På 90-talet var jag involverad i försöken att organisera arbetslösa. Det var ett helvete då och situationen är betydligt värre nu. Organisationen för de arbetslösa hette ”Alliansen för arbete” – ej att förväxla med en annan organisation med samma namn. Arbetslöshetsrörelsen splittrades och bägge delarna gick så småningom i graven.

En viktig skiljelinje mellan de arbetslösa på 90-talet gick mellan de som hade a-kassa och de som inte hade det. De som hade a-kassa var oroliga för ”bortre parentesen” dvs en tidsbegränsning medan de andra mest var ungdomar. För de som nått den bortre parentesen finns idag ‪fas 3. De som får jobb igen hamnar i ‪prekariatet. Och mycket färre har a-kassa. De arbetslösa tillhör enligt Standings definition inte ‪prekariatet utan är en gruppering under. Men det är ändå ett exempel på den ökade ”prekariseringen” och otryggheten.

Enligt Standing har prekariatet otrygga arbetsformer som ”knappast lär hjälpa dem att skapa sig en önskvärd identitet eller en önskvärd karriär”. Man kan ju fråga sig vilken identitet och karriär som Standring ser som ”önskvärd” och inte. Mitt intryck är så långt är dessvärre att Standing tycker att man ska muta ‪prekariatet till tystnad genom att ge dem medborgarlön! Det verkar också som om Standing har en märkligt fördomsfull inställning till anställningstrygghet. Enligt ‪honom saknar den som är ”mentalt bunden” vid en långtidsanställning beredskap för självständigt arbete och mod till utveckling. Annars skulle man kunna föreställa sig att ett långsiktigt engagemang möjliggör utveckling och kompetensutvecking. Jag menar, den anställde hinner ju inte utveckla verksamheent särskilt mycket under en kort tid. Det blir mer att sätta sig in i jobbet och få det att fungera.

Flera gånger återkommer han till den ”gamla labourismen” som det fulaste som finns. Paradoxalt nog har även prekariatet låga utsikter till utveckling och därmed fastnar de i en oförmåga till långsiktigt tänkande. Även internetsurfande, Facebook, Twitter och sociala medier gör ‪prekariatet kortsiktiga och dumma. De lider av information overload och saknar livsstil och fokuseringsförmåga att hantera det.
Deras tillvaro kännetecknas därför av av vrede, passivitet (anomi) oro och alienation enligt Standing. Därigenom blir människor som en del av en samhällsprocess, självexploaterande, uppgivna och kroniskt otrygga.

Standing tror att ‪prekariatet utgör en fjärdedel av den vuxna befolkningen i många länder och att det behövs en särskild politik för detta. Frågan är hur han tänker sig den politiken förutom medborgarlön.

EmailFacebookTwitterGoogle+RedditPrintDela
Feb 25, 2015 - kultur    No Comments

Onödig bok med sparmatsråd

Bokomslag

Onödig sparmatsbok

Vi tänkte gå på bokrea och en av de få böcker jag fick  tag i var  100 sätt att rädda maten av Annica Triberg. Det här är en till största delen ganska onödig bok. Merparten av råden behöver man  inte – som att lägga över skafferivaror i glasburkar för att förlänga hållbarheten – jag har svårt att tänka mig flytta runt grejerna kompenseras av den eventuella vinsten om man inte har väldigt stora förråd.

Personer som ägnar sig åt maträddning verkar ha oändligt med plats och behöver inte ta hänsyn till energianvändningen. Hur ska man annars kunna förklara idéer som att frysa in brödet i skivor, eller lagra egen ost?

Det mest udda förslaget bestod i att stoppa in mjuknade morötter i kallt vatten i kylskåpet. Det ska tydligen göra dem fasta och fina igen. Annars känns de generella råden om att hur man använder rester och låter bli att köpa färdigprodukter lite överflödiga. Har man någon gång haft lite ont om pengar bör man kommit på det mesta av det där själv. Men kanske hjälper den någon? Och visst börjar det bli dags att städa ur frysen!

Jan 10, 2015 - kultur    No Comments

En något puritansk kokbok

Jag bokbloggar inte gärna. Det påminner mig för mycket om jobb. Kokböcker får sägas vara ett undantag. Jag har suttit en stund och bläddrat i boken ”Vår naturliga näring”  som är en vegetarisk kokbok med inledande kostanvisningar.

naring

Jag minns just nu inte vilken loppmarknad, eller secondhandbutik som kan ha sålt mig detta verk från ”Sanningens väktares förlag”, utgivet 1938.

Författaren förespråkar en vegetarisk kost med tillägg av mjölk och surmjölk och står enligt tidens bruk ganska nära waerlandismen med dess kombination av säd och råkost men utesluter ägg.

Viktigt är också att äta sällan, ta hänsyn till balansen mellan surgörande och basbildande kost, krydda sparsamt, inte dricka till maten – helst inte dricka alls, inte blanda frukt och grönsaker vid samma mål och inte bruka njutningsmedel.

Boken är dock lite speciell med sin blandning av kostrekommendationer och säregna teologiska resonemang. Exempelvis åberopar författaren 1 Mos och menar att det var ett ”obehärskat begär” som avstängde de första människorna från ”Edens renhet och lycksalighet.”  Denna renhet, inte minst sexuell, är ett viktigt skäl till vegetarisk livsföring:

Vi påstå att det är omöjligt att leva ett sedligt rent, d.v.s. kyskt liv, när man tillför kroppen sådan födoämnen som överlasta organen med giftämnen.

Det är också högst olämpligt att äta mycket sent på kvällen, då:

blodet bli upphettat och osunt, och människorna dragas genom lidelsens eld ned från den upphöjda ställning, vilken de borde intaga såsom av Gud skapade och med förnuft begåvade väsen, och ställa sig själva under djuret.

När jag läser sådana här böcker så undrar jag ofta över om dagens aktuella kostrekommendationer och dieter i framtiden kommer att te sig lika märkliga och underligt motiverade.

Den kost som förespråkas är dock inte lika underlig och det går säkert att äta efter boken om man så vill. Det kanske vore nåt för matplaneringen nästa vecka?

 

Jan 6, 2015 - politik    No Comments

RUT och arbetstidsförkortning

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg på twitter plötsligt väckte ett visst intresse:

Jag vet inte riktigt varför så många nappade på det där men jag tänkte att jag skulle försöka sammanfatta hur jag tänker.

Det är ett konstigt samhälle vi lever i när sjuka inte får sjukpenning och arbetslösa får dra in på maten men de som har det gott ställt kan få skattesubventionerad städning av sina hem och skattesubventionerad läxhjälp till sina barn. När det gäller läxhjälpen är ju skolresultaten sämre i socialt utsatta områden där färre har råd att betala läxhjälp och när skolan samtidigt inte har resurser att ge vare sig svaga eller funktionshindrade barn den hjälp de behöver verkar subventionen missriktad. Dessutom är det så att flertalet av de som jobbar med läxhjälp inte lär kunna försörja sig på det. Det blir i bästa fall en viss kompensation för de alltför låga studiemedlen för en del studenter.

En allmän arbetstidsförkortning skulle gynna samhället som helhet, inte bara dem som har råd.

Det är ju inte bara inkomster som har blivit mer snedfördelade i samhället utan också arbete. När de som jobbar jobbar mer blir det mindre jobb för alla.

Indragningarna i den offentliga sektorn under 90-talet innebar exempelvis att man slutade ta invikarier och man har också gjort flera förändringar i sjukpenningen som gör att det är dyrare att vara sjuk. Detta ledde i sin tur att de som fortfarande hade jobb fick jobba mer samt att arbetstillfällena minskade (Se exempel här Fred Torssanders genomgång av andra fasen i skapandet av en naturlig arbetslöshet i Sverige). Om hans beräkningar stämmer har vi alltså de senaste två decennierna i praktiken haft en  arbetstidsförlängning i stället för en arbetstidsförkortning, räknat i verklig utförd arbetstid om än inte lagstadgat. Och under samma period har arbetslösheten ökat, särskilt i relation till att det finns fler arbetstillfällen.

Det finns förstås flera orsaker till detta. Den verkligt ökade arbetstiden är bara en men jag tror den är viktig.

En annan viktig aspekt är vad stressen i människors liv gör med den ökade psykiska ohälsan som ju också sägs vara ett viktigt samhällsproblem.

Apropå stress är det lustigt att man sällan blir mindre stressad av att läsa böcker om stress. Exempelvis läste jag nyligen en bok som hette. ”Bli fri från din stress på 10 minuter”, men det tog ju betydigt mer än 10 minuter att läsa den! 😉

 

 

 

Jan 6, 2015 - politik    3 Comments

En julhälsning mot FAS3

julkort_e-post_lofvenNär det är jul förväntas man skicka julkort. Fred och jag valde i år att skicka ett lite annorlunda julkort, med en något bekymrad tomte.

I oktober startade Fred Torssander en insamling mot Fas 3: Stoppa FAS 3 nu.  Bakgrunden är denna:

För tre år sedan 2011 fattade riksdagen beslut om att stoppa anvisningarna till FAS3, ett beslut som aldrig regeringen verkställde och det var också en av de frågor som Socialdemokraterna gick till val på.

Efter valet hände det inte särskilt mycket. Till att börja med hänvisade man till budgeten. Sedan när budgeten kom innehöll den inte särskilt mycket. Inte heller Vänsterpartiet var pådrivande. Som en del av regeringsunderlaget nöjde sig detta parti med en skrivning som gick på att en liten del av de arbetslösa skulle få möjligheter till en deltidsanställning samtidigt som anvisningarna inte stoppades. Då inte heller jag  tycker att tvångsarbete för fattiga är något värdigt sätt att hantera människor vars enda ”brott” är att de saknar anställning, så kändes en namninsamling på nätet som ett naturligt sätt att visa sin åsikt Inte för att det var den första  till och med sossarna hade en före valet, men för att det handlade om att poängtera att frågan fortfarande är aktuell.

Under december började vi sedan skicka ut julkorten. De var tänkta som en liten uppmuntran för folk som har erfarenhet av FAS3 på olika sätt och ett sätt att komma i kontakt med fler som ville protestera. Korten spred vi dels till folk som redan hade skrivit under namninsamlingen, till vissa per post, och dels i olika relevanta grupper på Facebook, där vissa nappade och spred den vidare. Julkorten har nästan uteslutande lett till positiva reaktioner från dem som har reagerat och hört av sig.

Det är ganska vanligt att folk tror att anledningen att regeringen inte avskaffat FAS3 är att de inte fått igenom sin budget, men det stämmer inte riktigt. Inte heller den budget de lade fram innehöll några särskilt stora insatser för att bli av med FAS3 även om de ville få det att framstå som det. I princip borde inte ens decemberöverenskommelsen vara ett hinder för att stoppa anvisningarna även om det har blivit politiskt mycket svårare att göra det.

Det är fortfarande möjligt att skriva under namninsamlingen som hittills har fått ca 700 namn. Blygsamt kanske men rätt okej med så små medel kring en fråga som helt plötsligt verkar ha blivit politiskt död. Vi hoppas nu på lite hjälp med att kanske sätta ihop en pdf-broschyr och sprida. Lite mer information om detta planeras på sidan stoppafas3.nu

Jan 4, 2015 - politik    No Comments

Fascism inte bara SD

I december var det mycket diskussioner om nyval och vem som är fascist. Frågan om vad fascism  är och hur många kriterier som måste stämma för att ett parti verkligen ska räknas som ”fascistiskt” kan diskuteras. Det är ju inte säkert att besläktade tankegångar måste se precis likadana ut idag som på 20-, 30- och 40-talet.  Jag känner mig faktiskt inte riktigt säker på det där.  Ett av de mer nyanserade inläggen om  SD borde betraktas som nyfascistiskt eller inte har exempelvis skrivits av historiken Björn Lundberg i Skandia.

Men samtidigt tycker jag egentligen inte heller frågan om SD är fascistiskt eller inte är den mest intressanta. Givetvis är det allvarligt om ett parti som inte står för allas lika värde utövar stort inflytande i Sveriges riksdag och som många andra var jag mycket bekymrad när SD gick fram. Men för då alla de andra partierna en politik som står upp för dessa värden?

Visst finns det skillnader i ideologi eftersom SD med sin mycket snäva syn på vem som ska betraktas som svensk i motsats till andra partier ser så negativt på ett mångkulturellt samhälle. Men vad spelar det för roll i praktiken när vi har ett asylförfarande där människor gång på gång sänds tillbaka till krig och förtryck, vilket inte känns som någon särskilt human flyktingpolitik.

Även om man bortser från invandringsfrågan kan man fråga sig vilken människosyn som kommer till uttryck i de beslut som redan fattats av regeringen och riksdagen? Frågan är om man inte kan påstå att den politik som förs mot sjuka, arbetslösa och fattiga idag är om inte fascistisk så åtminstone fascistoid.

Inte trodde vi som växte upp på 70- och 80-talen att Sverige skulle bli ett samhälle med massarbetslöshet där sjuka och arbetslösa skulle tvingas in i fattigdom och tvångsarbete, där det ses som naturligt att den som inte har så mycket pengar nekas bostad, och där människor inte har råd att lösa ut sina mediciner. Ett samhälle genomsyrat av förakt för svaghet där folk bor i tältläger och där det finns tiggare på gatorna.

Och det värsta är att situationen inte har uppkommit genom att Sverige har blivit fattigare, utan genom en historisk omfördelning från fattiga till rika, där Sverige snabbt blivit mycket mer ojämlikt. ”I inget av medlemsländerna har ökningen av inkomstgapet varit lika dramatisk som i Sverige” skrev Svenska dagbladet för ett år sen. apropå en rapport från OECD. (Klyftor växer snabbast i Sverige.)

När man inom ett land fört en politik som förnekar vissa invånare deras sociala och ekonomiska rättigheter blir det närmast en förvillande avledning att begränsa frågan om faran för fascism till att handla om SD. Det handlar inte bara om att de etablerade partierna har skapat en grogrund för sociala motsättningar och polarisering. Dessutom har man valt att föra en diskriminerande politik, även om det gemensamma för diskrimineringen inte är de drabbades etniska ursprung utom det att de är fattiga.

För att minska SD:s inflytande i riksdagen och ett aviserat nyval sätter sig sedan flertalet avriksdagspartierna i en förhandling där de frivilligt kommer överens om att göra ett avsteg från parlamentarismen – ett avsteg som i efterhand understötts av Vänsterpartiet. Det motsägelsefulla sker alltså att man säger sig försvara demokratin genom att åtsidosätta det demokratiska systemet. Men var finns då analysen av den samhällsutveckling som gjort att samhället hamnat här och vem står upp för de fattiggjordas rättigheter medan sossarna gör upp med högern? Jag tycker inte det känns speciellt bra.

 

Dec 7, 2014 - personligt    No Comments

Drömt pedagogiskt intermezzo

Sov länge och drömde att jag såg en fantastisk pedagogisk film som skulle förklara skillnaden mellan ekonomisk utveckling och kulturell och social utveckling. Bland talade man om skolan och hur den kunde hjälpa människor att komma i kontakt med sina rötter. Och det är väl kanske inte direkt vad skolan gör….?! Det var musik till och skulle även tilltala ungdomar – tyckte vi i personalen som såg den.

När jag vaknade nynnade jag melodin som snarare lät som något från Svensktoppen på 70-talet. Italiensk filmmusik, sa Fred.

Dec 6, 2014 - bloggande    No Comments

Att skriva dagbok och att blogga

Jag tyckte för 10 år sen att människors bloggande om sitt eget privatliv var ointressant och skulle jag skriva något skulle det vara av mer allmänt intresse.

Sedan dess har jag blivit mindre föreningsaktiv och det som fyller mitt sinne är kanske därför av mindre allmänt intresse? Jag har också börjat följa en del privata dagboksbloggar mer regelbundet.

Jag har gjort själv upprepade försök att skriva dagbok igen. Dagboksskrivande betydde mycket när jag växte upp men jag lade av vid 25. Orsaken var en viss typ som ägnade sig åt att tjuvläsa mina privata anteckningar, och jag kom sen aldrig igång igen. Sånt kan ge oväntade följder.

Sen har jag skrivit arbetsdagböcker, resedagböcker och gjort specialanteckningar vid ohälsa eller kris men det har alltid runnit ut i sanden. Kanske för att jag inte behövde det längre, men ibland kanske också för att jag inte längre förmådde.

Det finns situationer när det är oklokt att sätta sig ner och summera vid dagens slut, för att det leder till uppjagande tankesnurror och att man får svårt att sova. Att hitta någon annan tidpunkt på dagen som känns naturlig förutsätter nog ett visst mått av regelbundna vanor och att saker och ting inte gå allt för mycket i ett.

Och med tiden har det tagit mer och mer emot att använda papper och penna, eftersom jag vet att mycket som jag antecknar på det viset både tar en fruktansvärt stor plats och riskerar att bli oläsligt.

Ett bra system för sökbara dagboksanteckningar verkade mer lockande och sen har jag fastnat i att pröva olika alternativ och testa något som jag trivs med. Och eftersom testing av program är något som jag tycker både är avkopplande och roligt så har jag haft en tendens att förlora mig i det.

Jag hade inte tänkt skriva dagbok här, även om det kanske låter så. Men om man är intresserande om dagboksskrivande, både resonemang och verktyg finns det en ganska intressant engelskspråkig sida på Easyjournaling.com

Jag tänker nog även i fortsättningen skilja på mina försök att skriva dagbok och mitt bloggande men kanske kan jag tänka mig lite mer privata inlägg också. Efter tre år tänker jag börja blogga igen. Det här inlägget får tjäna som en omstart.

 

Aug 10, 2011 - gamla notblad    No Comments

En klagolåt mot pyttipanna

Har ni tröttnat på middagsmaten? Huvudpersonen i den svenska filmen ”Skeppsbrutne Max” från 1936 tröttnade på pensionatvärdinnans pyttipanna.

Jag vet inte varför ordet ”manna” dyker upp också i den här texten. Jag nöjer mig med att citera refrängen:

” För varje morgon pyttipanna, evigt samma pyttipanna,

det kan smaka bra, fastän inte varje dá.

Välsignad liksom himlens manna, var just denna pyttipanna,

tror jag absolut, för den tog aldrig slut.

Så fick jag samma sak till frukostmål, till midagsmål, till aftonmål,

jag snart på pyttipanna åt mig mätt, så denna rätt, tog ut sin rätt.

Jag kunde inte längre stanna, tro mina ord är sanna när jag säger er:

utan att förbanna äter jag nu pyttipanna, pyttipanna, pyttipanna, aldrig mer.”

Jag vet heller inte vad ”Schinkenfleckerln” är för något men det är i varje fall det som besjunges i den tyska versionen. (Filmen gjordes samtidigt i en tysk version.) Sången finns faktiskt på Youtube:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=w7x5bd840C8]

Aug 9, 2011 - gamla notblad    No Comments

En glödande sång om ett cigarrbodsbiträde

Det här bladet är en smula skört. Enligt en hemsida som ägnas åt 78-varvare finns sången i fråga inspelad på skiva med Lundbladska trion, i en inspelning som gjordes i maj 1919. Sången med text av  signaturen ”Svarta masken” dvs en kvinna, Anna Myrberg som också ska ha skrivit texterna till Kalle Jularbos största succémelodier ”Livet i Finnskogarna” och ”Avestaforsens brus”  besjunger en kvinna som arbetar i cigarrbutik. Lägg märke till herrarna som spejar på henne utifrån skogen när hon tar sig ett litet dopp bland näckrosbladen!

Texten lyder:

”Med rosenläppar granna och full med romantik,

står fröken Julianna i sin cigarrbutik.

Och herrarna de springa och köpa Bridge, Commerce

på telefonen ringa och sända henne vers.

Varenda en har blivit kär och sjunger si så här:

Refr:

”Ack giv ett tecken Julianna, ifall du vill att jag ska stanna

Du är så ljuv som Monna Vanna med snövit panna och ögon granna!

Ack giv ett tecken Julianna! En blick från dig är livets manna;

jag glöder som en tänd Havanna, o Julianna skön jag tillber dig!”