Nov 29, 2006 - politik    1 Comment

Socialt förakt är värre än rasism

Vi har HomO, vi har JämO och vi har D O, ombudsmannen mot etnisk diskriminering vars uppgift är att ”stoppa alla former av etnisk och religiös diskriminering i samhället”.

Men var finns diskrimineringsombudsmannen mot förtryck på grund av klass och social bakgrund?

I det numera dumpade förslaget till gymnasiereform som utarbetades under en socialdemokratisk regering fanns sju perspektiv som man lyfte fram skulle speglas i undervisningen. Dessa var ett etiskt, ett historiskt, ett internationellt, ett naturvetenskapligt, ett miljö- ett genus- och ett entreprenörsperspektiv. Man kan fråga sig om ett sådant uppräknande var vettigt i det sammanhanget men det faktum att inget av dessa perspektiv hade något att göra med klass och social struktur är en intressant mätare på samhällsdebatten.

Socialdemokratin har på samma sätt som borgarna under lång tid har fört en politik där förekomst av klass osynliggörs. Möjligen har man i retoriska sammanhang understått sig att varna för återkomsten av klassamhället, såsom det var något som låg i framtiden och inte redan fanns.

Att bekämpa olika former av förtryck genom att namnge, katalogisera det och ge det särregler är en liberal strategi som har sina begränsningar. Man kommer inte långt om man ska bekämpa rasismen med kunskap och psykologiska förklaringar. När det gäller mer långsiktiga förändringar i kulturen har de homosexuella i viss mån lyckats liksom tidigare även kvinnorna. Den strukturella rasismen står dock fast och är med och är sammanvävt med klassförtrycket på flera sätt. Det handlar inte bara om föraktet mot invandrarna som bildar en ny underklass. Alltför många deltar i nedvärderingen av den tönstämplade landsortsbefolkning som inte får sin jämlika del av resurserna i vårt stadsfixerade samhälle och vars verklighet sällan skildras. En del av landsbygdsborna väljer i det läget att sparka nedåt, och rösta på främlingsfientliga partier.

Nu brukar det ju hävdas att klasstillhörighet är något som man i motsats till etnisk, könsmässig eller sexuell har möjlighet att byta. Det är riktigt men det sker alltid till ett pris för individen. Liksom bland invandrare som blivit assimilierade och kvinnor som tagit sig fram på männens villkor finns i många framgångshistorier spåren av nederlaget att tvingas förneka den del av sin bakgrund som omgivningen inte förstår. Detta skildrades bland annat i en artikelserie som DN för några år sen på temat ”klassresan”. Men det är framförallt inte de enskilda individer som lyckas skapa sig en bättre framtid gör någon avgörande skillnad i förtrycket mot den grupp de kommer från.

Idag är klassförtrycket antingen det riktar sig mot vanliga arbetare, landsbygdsbefolkning, eller mot utslagna och marginaliserade på sätt och vis ett dolt förtryck eftersom social ojämlikhet inte hanteras som strukturer och allting behandlas som om det vore upp till individen. Alla har vi inte samma möjligheter, men det har snart upphört att vara en socialt godtagbar förklaring samtidigt som vi får ett allt hårdare samhälle.

Den sociala snedrekryteringen till högskolan har ökat . Ungdomar på gymnasiet indoktrineras med föreställningar om att de har valet att bli entreprenörer och egna företagare. Vi har en regering som faktiskt har gått till val och vunnit på att underblåsa människors förakt mot arbetslösa och sjukskrivna. Det är det som gör det sociala föraktet värre.

EmailFacebookTwitterGoogle+RedditPrintDela

1 Comment

  • En sak till. Många människor förstår inte att gränsen mellan att vara socialt accepterad och socialt utstött kan vara hårfin och förändras snabbt i en människas liv genom omständigheter hon just då inte råder över. Vissa av oss har fått kämpa mycket för att komma i närheten av en stabilitet i livet som andra tar för given.
    Jag skulle önska att fler slutade flackar med blicken så fort de träffar en människa som är långtidsarbetslös, sjukskriven eller har psykiska problem för var och en är mer än sitt tillstånd.

Got anything to say? Go ahead and leave a comment!