Dec 14, 2006 - bloggande    No Comments

Sak och person och den obligatoriska bloggposten om bloggande

Jag sade när jag en gång startade den här bloggen att jag inte ska skriva om mitt eget bloggande. Navelskåderi kring den egna skrivprocessen är möjligtvis intressant för dem som bloggar själva – inte för andra. Men eftersom jag inte har skrivit något om själva bloggandet sen dess så.

Tog en sen kvällsfika i måndags och slog på ett program på TV som heter Kobra – ett av alla dessa blandade kulturmagasin som sänds i public service-TV, och då råkade det vara ett reportage om bloggande.

Redaktionen tycktes ha bestämt sig för att bloggande rör sig om offentliga dagböcker, och man hade också ett inslag om en trend i USA där folk träffas för att läsa upp sina dagböcker offentligt. Undrar just om det skulle gå hem i Kristianstad?

Det är klart att det finns bloggar som är offentliga dagböcker men det finns också en hemsk massa bloggar som inte är dagböcker. Och eftersom jag är intresserad av bloggande som någon slags offentlighet så är jag i allmänhet inte så intresserad av rena dagboksbloggar.

I det här programmet jag talar om sade en kvinna som hette Katarina Ramqvist att när det privata blir offentligt kommer det alltid att gynna de marginaliserade.

Jag tror inte att hon har rätt. Ska man ha råd att vara privat i det offentliga så gäller det att ha ett lämpligt och välpaketerat privatliv som passar den offentliga bilden av vem man bör vara. När det privata blir offentligt finns det en risk att det missgynnar alla människor som lever ett annat liv än de vill, därför då tvingas de välja att ännu starkare hävda en fasad som riskerar att befästa en livslögn, ta avstånd från sig själva att erkänna sig som offer eller misslyckade. När det privata blir offentligt så vandrar betraktaren som konsumerar bitar av andras liv mellan socialpornografi och moraliskt fördömande. Det gäller allt från brottsoffer till dokusåpastjärnor och politiker.

När alla människor inklusive toppolitiker som vi har valt för att utföra vissa specifika uppgifter förväntas ”bjuda på sig själva” och ”vara lite personliga” så är det ett uttryck för en relativisering av den offentliga rollen Det handlar också om att det fokuseras alltför mycket på den här personen, inklusive irrelevanta uppgifter som inte har med vederbörandes insatser att göra. Att hålla på sin integritet exempelvis på det sätt som Laila Freivalds försökte göra är inte modernt.

Det är klart att det personliga är politiskt, att hur vi väljer att leva vårt vardagsliv är politiskt och att många frågor diskuteras bäst med stöd i vardagliga erfarenheter.
Men när gränserna mellan vad som är privat och offentligt suddas ut, så försämras också i någon mån människors förmåga att skilja mellan sak och person. Och det är det som är det allvarliga. Även mina ovänner kan har rätt. Även en person som lever på ett annat sätt än jag, har andra värderingar och andra intressen kan ha rätt i sak. Och för mig ter sig ett samhälle där man ser mer till person än till sak som en tillbakagång.

Därför är min blogg inte privat. Den är offentlig.

EmailFacebookTwitterGoogle+RedditPrintDela

Got anything to say? Go ahead and leave a comment!