Aug 13, 2007 - cello, musik    No Comments

Folk på fästning och fortsatt inventering

Det är fortfarande roligare att spela än att skriva men samtidigt behöver jag det här för jag behöver skapa mig en struktur. Jag var på festivalen ”Folk på fästning” i helgen, en folkmusikfestival som ordnades för första gången i Kristianopel.

Min resa dit blev lite rörig då jag inte hade planerat. Det visade sig att jag inte hann hem i helgen så jag frågade min sambo om han ville skjutsa dit mig och vara med en stund på kvällen och ta med tältet och lite packning. Det gjorde han, och han stannade och lyssnade en stund och vi dansade folkdans efter bästa förmåga han glömde skorna så jag blev en aning blöt om fötterna under helgen.

Senare på kvällen när Tord gett sig av hade jag turen att träffa på en dansant musiklärare från Västsverige som hade tålamodet att dansa med mig under tre timmars danskurs på lördagen. Vi dansade engelska, lybeckare (en slags långsam schottis), slängpolska, som skiljer sig väldigt mycket från den vanliga markerade polskan som jag fick lära mig upp i Dalarna, samt rättarpolska som är en polska med slängpolskesteg men där man går i ring.

Det märktes att en stor del av dem som besökte festivalen tillhörde en grupp människor som ofta brukar åka på festivaler och musikevenemang av liknande slag. Programmet var bra med många duktiga musiker. Bäst tyckte jag om Kraa en grupp med yngre tjejer från Härnösand som blandade elgitarrer med stråkar med stor frenesi på ett sätt som jag aldrig hade hört förut. Andra höjdpunkter var Jord från Tornedalen som spelade dansmusik med stor inlevelse, samt uppvisningen ansgruppen Trionysos som bestod av tre äldre par som dansade polska och liknande och som också höll i danskursen på lördagen. Jag tyckte också att det var intressant att få höra musik där man blandade harpa och säckpipa och eller erfarenheten av att dansa till någon som ”bara sjunger”. Annars var en del av musiken lite för soft för min smak och värst av allt var Ranarim vars folkmusikinspirerade musik mest liknade pinsam trallpop.

Men jag tillhör inte dem som är vana att yttra mig nyanserat om musik. Jag tror annars att jag börjar lära mig det här går till nu. På den här festivalen så fick jag flera samstämmig och entusiastiska rekommendationer från flera håll om att jag borde ta mig nästa folkmusikfestival dvs Folkmusikfestivalen i Linköping som tydligen är väldigt stor och äger rum i oktober. Jag tror att jag kommer att avstå…

Den här helgen var dansen den stora behållningen. Det faktum att det inte var så många som kom gjorde att det inte fanns så många att dansa med och att även en person som jag som inte kände någon från början, är lite blyg och dansar ganska illa fick rätt stora chanser att dansa. Så äntligen börjar jag få en viss fason på min bortglömda polska från 90-talet och en av de stora entusiasterna hjälpte mig att analysera mina steg och orsaken till att jag inte kom runt tillräckligt. Polska kallades här markerade polska. Det var mest slängpolska som gällde, en dans som förvisso har sin egen charm men för mig huvud taget inte känns som det jag tidigre har förknippat med polska. Förutom de danser som nämns ovan dansade man också en del polka och vals och någon enstaka hambo. Jord satte också igång och spelade en tango.

Väl hemma efter många timmar så fortsatte jag med celloinventeringen. Lösbladen som var kvar delades upp i två högar, alldeles för svåra och nästan spelbara. Med böckerna med enklare celloklassiker gick det något bättre. Allra bäst gick Brevals tråkiga etyder, antagligen beroende på att många av dessa ligger i skala. Behållningen med att spela klassikerna var att jag upptäckte att jag hade nyanser i fraseringen som satt kvar på vissa stycken. Tyvärr upptäckte jag också att jag helt har glömt bort hur man läser tenorklav. Jag tror att jag har kommit ihåg koden nu men jag måste för säkerhets skull slå upp det och jag är inte riktigt säker på vilket C som klaven markerar och på vilken sträng jag har det.

Funderade en del över träningsrutiner. Jag minns från den tid jag spelade sist att jag brukade låta mina övningspass gå till på ett visst sätt. Först spelade jag etyder och skalövningar för att få fingrarna vana, sedan gick jag igenom och övade på de stycken eller stämmor jag skulle lära mig och sist övergick jag till fritt spel. Det är inte fel att göra på det sättet men jag kanske skulle vända lite på det. Risken är annars att man fastnar i mekaniska övningar och aldrig övergår till musikaliskt spel. Den andra stora risken när det gäller mig är att jag har tendens att fastna i en fas när jag ska pröva nya saker hela tiden och aldrig går på djupet i något. Det kan ha sin plats just nu när jag inte vet riktigt vad jag kan och därför kan uppleva att jag får mycket gratis när jag hittar tillbaka till sådant jag förut kunnat, men sedan måste jag koncentrera mig om jag ska komma någonstans. Kanske dags att dyka in i det nu.

EmailFacebookTwitterGoogle+RedditPrintDela

Got anything to say? Go ahead and leave a comment!