Maj 19, 2008 - cello    No Comments

Avsaknad av progression

Jag kommer inte vidare med cellospelet. Alltså i viss mån har jag kommit vidare. Jag är säkrare, spelar renare och har förbättrat mitt gehör, men jag kommer inte vidare rent tekniskt.

Det är svårt att hitta balansen mellan att förbättras musikaliskt och förbättras tekniskt. Jag står och stampar någonstans i mitten på Benoy/Burrowes ”Third year violoncello method”, eller med gamla stycken som jag lärde mig lite halvdant redan på 80-talet och kommer inte vidare. 80-talsstyckena är dock viktiga eftersom en del av dem en gång är intränade med mycket nyanser och det hoppas jag ska smitta av mig på mitt övriga spel som för närvarande är lite för platt.

Mina försök att spela folkmusik strandar på att mycket ligger i fiolläge och annars måste tranponeras. Det är också stor skillnad i svårighetsgrader inom folkmusiken och spelsättet är annorlunda än när man spelar klassiskt och jag bemästrar inte nyanserna och bytet i spelstil.

Det jag därigenom märker är att cellon har förbättrat mitt gitarrspel liksom mitt gitarrspel under de år jag var utan cellon helt klart förbättrade förutsättningarna för mitt cellospel. Det gitarrspelet förbättrar är förmågan till dubbelgrepp och att tänka i klanger och lägen. Samtidigt ger cellon en säkerhet i det i och för sig enkla gitarrspel som jag behärskar som det känns som jag får gratis men så är det givetvis inte.

Givetvis saknar jag den stimulans som det innebär att spela med andra och jag kommer att så småningom att behöva ett mål. Målet kommer att uppenbara sig när jag har ork för det. Lektioner är inte aktuellt förrän jag ordnat en massa andra angelägna saker jag behöver göra men det kan hända att jag skulle kunna planera in samspelstillfällen med andra. Om det så bara blev några gånger om året tror jag det skulle betyda något.

Här är en fin cellistbild som en konstnär har gjort.

EmailFacebookTwitterGoogle+RedditPrintDela

Got anything to say? Go ahead and leave a comment!