Jan 4, 2015 - politik    No Comments

Fascism inte bara SD

I december var det mycket diskussioner om nyval och vem som är fascist. Frågan om vad fascism  är och hur många kriterier som måste stämma för att ett parti verkligen ska räknas som ”fascistiskt” kan diskuteras. Det är ju inte säkert att besläktade tankegångar måste se precis likadana ut idag som på 20-, 30- och 40-talet.  Jag känner mig faktiskt inte riktigt säker på det där.  Ett av de mer nyanserade inläggen om  SD borde betraktas som nyfascistiskt eller inte har exempelvis skrivits av historiken Björn Lundberg i Skandia.

Men samtidigt tycker jag egentligen inte heller frågan om SD är fascistiskt eller inte är den mest intressanta. Givetvis är det allvarligt om ett parti som inte står för allas lika värde utövar stort inflytande i Sveriges riksdag och som många andra var jag mycket bekymrad när SD gick fram. Men för då alla de andra partierna en politik som står upp för dessa värden?

Visst finns det skillnader i ideologi eftersom SD med sin mycket snäva syn på vem som ska betraktas som svensk i motsats till andra partier ser så negativt på ett mångkulturellt samhälle. Men vad spelar det för roll i praktiken när vi har ett asylförfarande där människor gång på gång sänds tillbaka till krig och förtryck, vilket inte känns som någon särskilt human flyktingpolitik.

Även om man bortser från invandringsfrågan kan man fråga sig vilken människosyn som kommer till uttryck i de beslut som redan fattats av regeringen och riksdagen? Frågan är om man inte kan påstå att den politik som förs mot sjuka, arbetslösa och fattiga idag är om inte fascistisk så åtminstone fascistoid.

Inte trodde vi som växte upp på 70- och 80-talen att Sverige skulle bli ett samhälle med massarbetslöshet där sjuka och arbetslösa skulle tvingas in i fattigdom och tvångsarbete, där det ses som naturligt att den som inte har så mycket pengar nekas bostad, och där människor inte har råd att lösa ut sina mediciner. Ett samhälle genomsyrat av förakt för svaghet där folk bor i tältläger och där det finns tiggare på gatorna.

Och det värsta är att situationen inte har uppkommit genom att Sverige har blivit fattigare, utan genom en historisk omfördelning från fattiga till rika, där Sverige snabbt blivit mycket mer ojämlikt. ”I inget av medlemsländerna har ökningen av inkomstgapet varit lika dramatisk som i Sverige” skrev Svenska dagbladet för ett år sen. apropå en rapport från OECD. (Klyftor växer snabbast i Sverige.)

När man inom ett land fört en politik som förnekar vissa invånare deras sociala och ekonomiska rättigheter blir det närmast en förvillande avledning att begränsa frågan om faran för fascism till att handla om SD. Det handlar inte bara om att de etablerade partierna har skapat en grogrund för sociala motsättningar och polarisering. Dessutom har man valt att föra en diskriminerande politik, även om det gemensamma för diskrimineringen inte är de drabbades etniska ursprung utom det att de är fattiga.

För att minska SD:s inflytande i riksdagen och ett aviserat nyval sätter sig sedan flertalet avriksdagspartierna i en förhandling där de frivilligt kommer överens om att göra ett avsteg från parlamentarismen – ett avsteg som i efterhand understötts av Vänsterpartiet. Det motsägelsefulla sker alltså att man säger sig försvara demokratin genom att åtsidosätta det demokratiska systemet. Men var finns då analysen av den samhällsutveckling som gjort att samhället hamnat här och vem står upp för de fattiggjordas rättigheter medan sossarna gör upp med högern? Jag tycker inte det känns speciellt bra.

 

EmailFacebookTwitterGoogle+RedditPrintDela

Got anything to say? Go ahead and leave a comment!