Mar 9, 2015 - politik    No Comments

Långt inlägg om prekariatet

För ett par veckor sedan blev jag nyfiken på boken ”Prekariatet den nya klassen” som skrivits av Guy Standing. Boken har fått stor uppmärksamhet och anses fånga en utveckling där stora grupper människor har fått alltmer otrygga livsvillkor. Jag är inte säker på att Standing egentligen är särskilt radikal, och jag har länge varit skeptisk till idéer som Basic income och medborgarlön men jag har i varje fall börjat läsa boken. Följande är i huvudsak ett kommenterat referat av första kapitlet i denna bok.

Anledningen till att jag har svårt för Basicincome-förespråkare och medborgarlön är att jag upplever det som ett sätt att slå blå dunster i ögonen på folk. Om folk inte får ut det de har rätt till i a-kassa, sjukpenning, sjukersättning eller försörjningstöd och för få reagerar mot fattigdom, hur kan man då tro att staten ska bestämma sig för att ge alla en inkomst utan motstånd och repression.
Repression finns redan när många arbetslösa riskerar sanktioner om de inte korrekt rapporterar sin sökaktivitet varje dag. (Notera att ”sökaktivitet” inte behöver ha så mycket att göra med chansen att få sökta arbeten.) Det verkar nästan som basinkomstförespråkare tror på jultomten. De gamla trygghetssystemen har vi liksom inte fått som julklappar heller. Det är ett resultat av kamp. Den kampen finns inte idag. Och en rörelse utopister som ägnar sig åt illusioner är farligare än ingen rörelse alls.

Samtidigt är jag intresserad av Guy Standings resonemang om prekariatet just för att någon över huvud taget. säger sig vilja göra något mot prekariseringen.

Standings definition av det nya prekariatet är ett märkligt mischmash. Han klumpar ihop tillfällighetsanställda av alla skikt, migranter och gästarbetare i en och samma klass som han menar är i vardande. Hans idé om att embryot till prekariatets formerering mot denna klass skulle visat sig Euromaydayrörelsen verkar taget ur luften. Att genomföra internationella eller europeiska aktionsdagar är en vedertagen politisk form och inte särskilt ovanligt och organisering kring vänsteridentitet rätt vanligt.

Standing beskriver nyliberalismens framväxt som ett resultat av tänkare och framhåller att ingen förstod hur illa det skulle gå för den flexibla arbetskraften. Som om det inte skulle vara medvetet när man vill ha en hög ”jämviktsarbetslöshet” för att sänka reservationslönen.

Det är ju allmänt sett inget nytt att lönearbetande har en osäker försörjning. Det var ju det normala för det gamla proletariatet innan fackföreningsrörelsens och socialismens framväxt. Så varför ett nytt begrepp? Kanske för att akademiker är så förtjusta i begrepp. De gör karriär på dem.

Men Standing har en poäng. Kanske inte så mycket när han talar om prekariatet som om prekariseringen. Och det är intressant med nyfattigdomen. Framför allt för att det är stora grupper människor vars villkor försämras i en tid som inte kännetecknas av materiell brist.

Enligt Standing finns det sju klasser. Först och främst en snorrik elit som står långt ifrån prekariatet. Sen kommer salariatet som är tjänstemän med fast anställning och proficianer som är folk som hoppar omkring men har säljbara specialkunskaper. Klass fyra är den gamla arbetarklassen. Den menar han minskar. Sen kommer prekariatet samt en armé av arbetslösa som inte räknas till prekariatet utan gruppen nedanför och sist de ”socialt missanpassade som livnär sig på samhällets bottenskrap.”

Jag har lite svårt för en klassindelning som enbart går efter anställningsförhållanden. Gemensamt för flera av  dessa grupper är att de mer eller mindre framgångsrikt säljer sin arbetskraft så man kan fråga sig om det är någon grundläggande skillnad egentligen.

Prekariatet saknar en fast yrkesbaserad identitet menar Guy Standing. Just denna yrkesbaserade identitet ser han som mycket eftersträvansvärd.

Jag är dock lite osäker på vad som menas med ”yrkesbaserad identitet” är det den professionella yrkesidentiteten på jobbet ens yrkes påverkan på övriga livet? Medan en stark yrkesidentitet kan vara en styrka på arbetsplatsen undrar jag om yrket som identitet i det övriga livet mer tveeggat.

Att ha yrket som en identitet är väl snarare en risk för den som är arbetslös eller har svag anknytning till arbetsmarknaden. Den som blir arbetslös efter att ha levt för sitt jobb borde få det mycket tyngre än den som haft fler intressen. Det är klart att man bör engagera sig i sitt arbete men man är ju också människa, medborgare och en massa annat.

Prekariatet saknar också en trygg arbetsmarknad enligt Standing samt anställningstrygghet, trygghet på arbetsplatsen vid olyckor och sjukdom, förmåga att upprätthålla sin egen yrkesnisch samt tillgång till kompetensutveckling. Slutligen har prekariatet ingen vettigt skyddad inkomst och ingen som representerar dem.

Förutom den otrygga löneinkomsten menar Standing att prekariatet har färre typer av ”sociala inkomster”. Till sociala inkomster räknar Standring förutom lön och arvode, egenproduktion, stöd från familj och lokalsamhälle, tjänsteförmåner, ”statliga förmåner” som a-kassa, sjukpenning och soc samt intäkter från besparingar och investeringar. Det är osäkert om han därmed menar ränta, profit och kapitalinkomster eller också uppskjuten konsumtion. Inte heller har han med i beräkningen att även prekariatet i de rika länderna nyttjar billiga varor från låglöneländerna.

Det finns många som invänder mot Guy Standings resonemang om prekariatet. Ett exempel är Hans Norebrink på Svensson: http://blog.zaramis.se/2014/10/20/ar-prekariatet-en-klass/ I stället kan man prata om prekarisering, att alltför många har fått allt osäkrare arbetsvillkor, inte minst kvinnor. Det jag hittills läst av Standring har dock inte handlat mycket om kvinnor.

Enligt Standing saknar ‪#prekariatet inte bara rättigheter på arbetsmarknaden utan också medborgerliga rättigheter. Minst en typ av rättigheter som förloras med prekariseringen – de ekonomiska och sociala. Men inskränks de andra? Som när arbetslösa och sjukskrivna förvägrats möjlighet att blogga eller engagera sig i föreningar – medborgerlig rättighet? Eller folk som jobbar i ett annat land och inte kan rösta i allmänna val – vare sig där de är eller där de kommer från?

”Naturaliserade” kallar han de icke fullvärdiga medborgare som har mindre rättigheter än de vanliga medborgarna. Andra företeelser han är inne på är praktikanter som jobbar gratis och deltidsarbetare som jobbar med än de har betalt för.

Det här är egentligen anledning till att jag tycker att begreppet prekariat och frågan om en process mot prekarisering är relevant för politisk kamp och exempelvis ett motstånd mot FAS 3. Jag tror inte att ‪prekariatet är eller kommer att bli en gemensam klass. Däremot behövs det ett motstånd mot fattigdomen och prekariseringen som säkert vore mycket svårt att organisera.

På 90-talet var jag involverad i försöken att organisera arbetslösa. Det var ett helvete då och situationen är betydligt värre nu. Organisationen för de arbetslösa hette ”Alliansen för arbete” – ej att förväxla med en annan organisation med samma namn. Arbetslöshetsrörelsen splittrades och bägge delarna gick så småningom i graven.

En viktig skiljelinje mellan de arbetslösa på 90-talet gick mellan de som hade a-kassa och de som inte hade det. De som hade a-kassa var oroliga för ”bortre parentesen” dvs en tidsbegränsning medan de andra mest var ungdomar. För de som nått den bortre parentesen finns idag ‪fas 3. De som får jobb igen hamnar i ‪prekariatet. Och mycket färre har a-kassa. De arbetslösa tillhör enligt Standings definition inte ‪prekariatet utan är en gruppering under. Men det är ändå ett exempel på den ökade ”prekariseringen” och otryggheten.

Enligt Standing har prekariatet otrygga arbetsformer som ”knappast lär hjälpa dem att skapa sig en önskvärd identitet eller en önskvärd karriär”. Man kan ju fråga sig vilken identitet och karriär som Standring ser som ”önskvärd” och inte. Mitt intryck är så långt är dessvärre att Standing tycker att man ska muta ‪prekariatet till tystnad genom att ge dem medborgarlön! Det verkar också som om Standing har en märkligt fördomsfull inställning till anställningstrygghet. Enligt ‪honom saknar den som är ”mentalt bunden” vid en långtidsanställning beredskap för självständigt arbete och mod till utveckling. Annars skulle man kunna föreställa sig att ett långsiktigt engagemang möjliggör utveckling och kompetensutvecking. Jag menar, den anställde hinner ju inte utveckla verksamheent särskilt mycket under en kort tid. Det blir mer att sätta sig in i jobbet och få det att fungera.

Flera gånger återkommer han till den ”gamla labourismen” som det fulaste som finns. Paradoxalt nog har även prekariatet låga utsikter till utveckling och därmed fastnar de i en oförmåga till långsiktigt tänkande. Även internetsurfande, Facebook, Twitter och sociala medier gör ‪prekariatet kortsiktiga och dumma. De lider av information overload och saknar livsstil och fokuseringsförmåga att hantera det.
Deras tillvaro kännetecknas därför av av vrede, passivitet (anomi) oro och alienation enligt Standing. Därigenom blir människor som en del av en samhällsprocess, självexploaterande, uppgivna och kroniskt otrygga.

Standing tror att ‪prekariatet utgör en fjärdedel av den vuxna befolkningen i många länder och att det behövs en särskild politik för detta. Frågan är hur han tänker sig den politiken förutom medborgarlön.

EmailFacebookTwitterGoogle+RedditPrintDela

Got anything to say? Go ahead and leave a comment!