Browsing "politik"
Mar 9, 2015 - politik    No Comments

Långt inlägg om prekariatet

För ett par veckor sedan blev jag nyfiken på boken ”Prekariatet den nya klassen” som skrivits av Guy Standing. Boken har fått stor uppmärksamhet och anses fånga en utveckling där stora grupper människor har fått alltmer otrygga livsvillkor. Jag är inte säker på att Standing egentligen är särskilt radikal, och jag har länge varit skeptisk till idéer som Basic income och medborgarlön men jag har i varje fall börjat läsa boken. Följande är i huvudsak ett kommenterat referat av första kapitlet i denna bok.

Anledningen till att jag har svårt för Basicincome-förespråkare och medborgarlön är att jag upplever det som ett sätt att slå blå dunster i ögonen på folk. Om folk inte får ut det de har rätt till i a-kassa, sjukpenning, sjukersättning eller försörjningstöd och för få reagerar mot fattigdom, hur kan man då tro att staten ska bestämma sig för att ge alla en inkomst utan motstånd och repression.
Repression finns redan när många arbetslösa riskerar sanktioner om de inte korrekt rapporterar sin sökaktivitet varje dag. (Notera att ”sökaktivitet” inte behöver ha så mycket att göra med chansen att få sökta arbeten.) Det verkar nästan som basinkomstförespråkare tror på jultomten. De gamla trygghetssystemen har vi liksom inte fått som julklappar heller. Det är ett resultat av kamp. Den kampen finns inte idag. Och en rörelse utopister som ägnar sig åt illusioner är farligare än ingen rörelse alls.

Samtidigt är jag intresserad av Guy Standings resonemang om prekariatet just för att någon över huvud taget. säger sig vilja göra något mot prekariseringen.

Standings definition av det nya prekariatet är ett märkligt mischmash. Han klumpar ihop tillfällighetsanställda av alla skikt, migranter och gästarbetare i en och samma klass som han menar är i vardande. Hans idé om att embryot till prekariatets formerering mot denna klass skulle visat sig Euromaydayrörelsen verkar taget ur luften. Att genomföra internationella eller europeiska aktionsdagar är en vedertagen politisk form och inte särskilt ovanligt och organisering kring vänsteridentitet rätt vanligt.

Standing beskriver nyliberalismens framväxt som ett resultat av tänkare och framhåller att ingen förstod hur illa det skulle gå för den flexibla arbetskraften. Som om det inte skulle vara medvetet när man vill ha en hög ”jämviktsarbetslöshet” för att sänka reservationslönen.

Det är ju allmänt sett inget nytt att lönearbetande har en osäker försörjning. Det var ju det normala för det gamla proletariatet innan fackföreningsrörelsens och socialismens framväxt. Så varför ett nytt begrepp? Kanske för att akademiker är så förtjusta i begrepp. De gör karriär på dem.

Men Standing har en poäng. Kanske inte så mycket när han talar om prekariatet som om prekariseringen. Och det är intressant med nyfattigdomen. Framför allt för att det är stora grupper människor vars villkor försämras i en tid som inte kännetecknas av materiell brist.

Enligt Standing finns det sju klasser. Först och främst en snorrik elit som står långt ifrån prekariatet. Sen kommer salariatet som är tjänstemän med fast anställning och proficianer som är folk som hoppar omkring men har säljbara specialkunskaper. Klass fyra är den gamla arbetarklassen. Den menar han minskar. Sen kommer prekariatet samt en armé av arbetslösa som inte räknas till prekariatet utan gruppen nedanför och sist de ”socialt missanpassade som livnär sig på samhällets bottenskrap.”

Jag har lite svårt för en klassindelning som enbart går efter anställningsförhållanden. Gemensamt för flera av  dessa grupper är att de mer eller mindre framgångsrikt säljer sin arbetskraft så man kan fråga sig om det är någon grundläggande skillnad egentligen.

Prekariatet saknar en fast yrkesbaserad identitet menar Guy Standing. Just denna yrkesbaserade identitet ser han som mycket eftersträvansvärd.

Jag är dock lite osäker på vad som menas med ”yrkesbaserad identitet” är det den professionella yrkesidentiteten på jobbet ens yrkes påverkan på övriga livet? Medan en stark yrkesidentitet kan vara en styrka på arbetsplatsen undrar jag om yrket som identitet i det övriga livet mer tveeggat.

Att ha yrket som en identitet är väl snarare en risk för den som är arbetslös eller har svag anknytning till arbetsmarknaden. Den som blir arbetslös efter att ha levt för sitt jobb borde få det mycket tyngre än den som haft fler intressen. Det är klart att man bör engagera sig i sitt arbete men man är ju också människa, medborgare och en massa annat.

Prekariatet saknar också en trygg arbetsmarknad enligt Standing samt anställningstrygghet, trygghet på arbetsplatsen vid olyckor och sjukdom, förmåga att upprätthålla sin egen yrkesnisch samt tillgång till kompetensutveckling. Slutligen har prekariatet ingen vettigt skyddad inkomst och ingen som representerar dem.

Förutom den otrygga löneinkomsten menar Standing att prekariatet har färre typer av ”sociala inkomster”. Till sociala inkomster räknar Standring förutom lön och arvode, egenproduktion, stöd från familj och lokalsamhälle, tjänsteförmåner, ”statliga förmåner” som a-kassa, sjukpenning och soc samt intäkter från besparingar och investeringar. Det är osäkert om han därmed menar ränta, profit och kapitalinkomster eller också uppskjuten konsumtion. Inte heller har han med i beräkningen att även prekariatet i de rika länderna nyttjar billiga varor från låglöneländerna.

Det finns många som invänder mot Guy Standings resonemang om prekariatet. Ett exempel är Hans Norebrink på Svensson: http://blog.zaramis.se/2014/10/20/ar-prekariatet-en-klass/ I stället kan man prata om prekarisering, att alltför många har fått allt osäkrare arbetsvillkor, inte minst kvinnor. Det jag hittills läst av Standring har dock inte handlat mycket om kvinnor.

Enligt Standing saknar ‪#prekariatet inte bara rättigheter på arbetsmarknaden utan också medborgerliga rättigheter. Minst en typ av rättigheter som förloras med prekariseringen – de ekonomiska och sociala. Men inskränks de andra? Som när arbetslösa och sjukskrivna förvägrats möjlighet att blogga eller engagera sig i föreningar – medborgerlig rättighet? Eller folk som jobbar i ett annat land och inte kan rösta i allmänna val – vare sig där de är eller där de kommer från?

”Naturaliserade” kallar han de icke fullvärdiga medborgare som har mindre rättigheter än de vanliga medborgarna. Andra företeelser han är inne på är praktikanter som jobbar gratis och deltidsarbetare som jobbar med än de har betalt för.

Det här är egentligen anledning till att jag tycker att begreppet prekariat och frågan om en process mot prekarisering är relevant för politisk kamp och exempelvis ett motstånd mot FAS 3. Jag tror inte att ‪prekariatet är eller kommer att bli en gemensam klass. Däremot behövs det ett motstånd mot fattigdomen och prekariseringen som säkert vore mycket svårt att organisera.

På 90-talet var jag involverad i försöken att organisera arbetslösa. Det var ett helvete då och situationen är betydligt värre nu. Organisationen för de arbetslösa hette ”Alliansen för arbete” – ej att förväxla med en annan organisation med samma namn. Arbetslöshetsrörelsen splittrades och bägge delarna gick så småningom i graven.

En viktig skiljelinje mellan de arbetslösa på 90-talet gick mellan de som hade a-kassa och de som inte hade det. De som hade a-kassa var oroliga för ”bortre parentesen” dvs en tidsbegränsning medan de andra mest var ungdomar. För de som nått den bortre parentesen finns idag ‪fas 3. De som får jobb igen hamnar i ‪prekariatet. Och mycket färre har a-kassa. De arbetslösa tillhör enligt Standings definition inte ‪prekariatet utan är en gruppering under. Men det är ändå ett exempel på den ökade ”prekariseringen” och otryggheten.

Enligt Standing har prekariatet otrygga arbetsformer som ”knappast lär hjälpa dem att skapa sig en önskvärd identitet eller en önskvärd karriär”. Man kan ju fråga sig vilken identitet och karriär som Standring ser som ”önskvärd” och inte. Mitt intryck är så långt är dessvärre att Standing tycker att man ska muta ‪prekariatet till tystnad genom att ge dem medborgarlön! Det verkar också som om Standing har en märkligt fördomsfull inställning till anställningstrygghet. Enligt ‪honom saknar den som är ”mentalt bunden” vid en långtidsanställning beredskap för självständigt arbete och mod till utveckling. Annars skulle man kunna föreställa sig att ett långsiktigt engagemang möjliggör utveckling och kompetensutvecking. Jag menar, den anställde hinner ju inte utveckla verksamheent särskilt mycket under en kort tid. Det blir mer att sätta sig in i jobbet och få det att fungera.

Flera gånger återkommer han till den ”gamla labourismen” som det fulaste som finns. Paradoxalt nog har även prekariatet låga utsikter till utveckling och därmed fastnar de i en oförmåga till långsiktigt tänkande. Även internetsurfande, Facebook, Twitter och sociala medier gör ‪prekariatet kortsiktiga och dumma. De lider av information overload och saknar livsstil och fokuseringsförmåga att hantera det.
Deras tillvaro kännetecknas därför av av vrede, passivitet (anomi) oro och alienation enligt Standing. Därigenom blir människor som en del av en samhällsprocess, självexploaterande, uppgivna och kroniskt otrygga.

Standing tror att ‪prekariatet utgör en fjärdedel av den vuxna befolkningen i många länder och att det behövs en särskild politik för detta. Frågan är hur han tänker sig den politiken förutom medborgarlön.

EmailFacebookTwitterGoogle+RedditPrintDela
Jan 6, 2015 - politik    No Comments

RUT och arbetstidsförkortning

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg på twitter plötsligt väckte ett visst intresse:

Jag vet inte riktigt varför så många nappade på det där men jag tänkte att jag skulle försöka sammanfatta hur jag tänker.

Det är ett konstigt samhälle vi lever i när sjuka inte får sjukpenning och arbetslösa får dra in på maten men de som har det gott ställt kan få skattesubventionerad städning av sina hem och skattesubventionerad läxhjälp till sina barn. När det gäller läxhjälpen är ju skolresultaten sämre i socialt utsatta områden där färre har råd att betala läxhjälp och när skolan samtidigt inte har resurser att ge vare sig svaga eller funktionshindrade barn den hjälp de behöver verkar subventionen missriktad. Dessutom är det så att flertalet av de som jobbar med läxhjälp inte lär kunna försörja sig på det. Det blir i bästa fall en viss kompensation för de alltför låga studiemedlen för en del studenter.

En allmän arbetstidsförkortning skulle gynna samhället som helhet, inte bara dem som har råd.

Det är ju inte bara inkomster som har blivit mer snedfördelade i samhället utan också arbete. När de som jobbar jobbar mer blir det mindre jobb för alla.

Indragningarna i den offentliga sektorn under 90-talet innebar exempelvis att man slutade ta invikarier och man har också gjort flera förändringar i sjukpenningen som gör att det är dyrare att vara sjuk. Detta ledde i sin tur att de som fortfarande hade jobb fick jobba mer samt att arbetstillfällena minskade (Se exempel här Fred Torssanders genomgång av andra fasen i skapandet av en naturlig arbetslöshet i Sverige). Om hans beräkningar stämmer har vi alltså de senaste två decennierna i praktiken haft en  arbetstidsförlängning i stället för en arbetstidsförkortning, räknat i verklig utförd arbetstid om än inte lagstadgat. Och under samma period har arbetslösheten ökat, särskilt i relation till att det finns fler arbetstillfällen.

Det finns förstås flera orsaker till detta. Den verkligt ökade arbetstiden är bara en men jag tror den är viktig.

En annan viktig aspekt är vad stressen i människors liv gör med den ökade psykiska ohälsan som ju också sägs vara ett viktigt samhällsproblem.

Apropå stress är det lustigt att man sällan blir mindre stressad av att läsa böcker om stress. Exempelvis läste jag nyligen en bok som hette. ”Bli fri från din stress på 10 minuter”, men det tog ju betydigt mer än 10 minuter att läsa den! 😉

 

 

 

Jan 6, 2015 - politik    3 Comments

En julhälsning mot FAS3

julkort_e-post_lofvenNär det är jul förväntas man skicka julkort. Fred och jag valde i år att skicka ett lite annorlunda julkort, med en något bekymrad tomte.

I oktober startade Fred Torssander en insamling mot Fas 3: Stoppa FAS 3 nu.  Bakgrunden är denna:

För tre år sedan 2011 fattade riksdagen beslut om att stoppa anvisningarna till FAS3, ett beslut som aldrig regeringen verkställde och det var också en av de frågor som Socialdemokraterna gick till val på.

Efter valet hände det inte särskilt mycket. Till att börja med hänvisade man till budgeten. Sedan när budgeten kom innehöll den inte särskilt mycket. Inte heller Vänsterpartiet var pådrivande. Som en del av regeringsunderlaget nöjde sig detta parti med en skrivning som gick på att en liten del av de arbetslösa skulle få möjligheter till en deltidsanställning samtidigt som anvisningarna inte stoppades. Då inte heller jag  tycker att tvångsarbete för fattiga är något värdigt sätt att hantera människor vars enda ”brott” är att de saknar anställning, så kändes en namninsamling på nätet som ett naturligt sätt att visa sin åsikt Inte för att det var den första  till och med sossarna hade en före valet, men för att det handlade om att poängtera att frågan fortfarande är aktuell.

Under december började vi sedan skicka ut julkorten. De var tänkta som en liten uppmuntran för folk som har erfarenhet av FAS3 på olika sätt och ett sätt att komma i kontakt med fler som ville protestera. Korten spred vi dels till folk som redan hade skrivit under namninsamlingen, till vissa per post, och dels i olika relevanta grupper på Facebook, där vissa nappade och spred den vidare. Julkorten har nästan uteslutande lett till positiva reaktioner från dem som har reagerat och hört av sig.

Det är ganska vanligt att folk tror att anledningen att regeringen inte avskaffat FAS3 är att de inte fått igenom sin budget, men det stämmer inte riktigt. Inte heller den budget de lade fram innehöll några särskilt stora insatser för att bli av med FAS3 även om de ville få det att framstå som det. I princip borde inte ens decemberöverenskommelsen vara ett hinder för att stoppa anvisningarna även om det har blivit politiskt mycket svårare att göra det.

Det är fortfarande möjligt att skriva under namninsamlingen som hittills har fått ca 700 namn. Blygsamt kanske men rätt okej med så små medel kring en fråga som helt plötsligt verkar ha blivit politiskt död. Vi hoppas nu på lite hjälp med att kanske sätta ihop en pdf-broschyr och sprida. Lite mer information om detta planeras på sidan stoppafas3.nu

Jan 4, 2015 - politik    No Comments

Fascism inte bara SD

I december var det mycket diskussioner om nyval och vem som är fascist. Frågan om vad fascism  är och hur många kriterier som måste stämma för att ett parti verkligen ska räknas som ”fascistiskt” kan diskuteras. Det är ju inte säkert att besläktade tankegångar måste se precis likadana ut idag som på 20-, 30- och 40-talet.  Jag känner mig faktiskt inte riktigt säker på det där.  Ett av de mer nyanserade inläggen om  SD borde betraktas som nyfascistiskt eller inte har exempelvis skrivits av historiken Björn Lundberg i Skandia.

Men samtidigt tycker jag egentligen inte heller frågan om SD är fascistiskt eller inte är den mest intressanta. Givetvis är det allvarligt om ett parti som inte står för allas lika värde utövar stort inflytande i Sveriges riksdag och som många andra var jag mycket bekymrad när SD gick fram. Men för då alla de andra partierna en politik som står upp för dessa värden?

Visst finns det skillnader i ideologi eftersom SD med sin mycket snäva syn på vem som ska betraktas som svensk i motsats till andra partier ser så negativt på ett mångkulturellt samhälle. Men vad spelar det för roll i praktiken när vi har ett asylförfarande där människor gång på gång sänds tillbaka till krig och förtryck, vilket inte känns som någon särskilt human flyktingpolitik.

Även om man bortser från invandringsfrågan kan man fråga sig vilken människosyn som kommer till uttryck i de beslut som redan fattats av regeringen och riksdagen? Frågan är om man inte kan påstå att den politik som förs mot sjuka, arbetslösa och fattiga idag är om inte fascistisk så åtminstone fascistoid.

Inte trodde vi som växte upp på 70- och 80-talen att Sverige skulle bli ett samhälle med massarbetslöshet där sjuka och arbetslösa skulle tvingas in i fattigdom och tvångsarbete, där det ses som naturligt att den som inte har så mycket pengar nekas bostad, och där människor inte har råd att lösa ut sina mediciner. Ett samhälle genomsyrat av förakt för svaghet där folk bor i tältläger och där det finns tiggare på gatorna.

Och det värsta är att situationen inte har uppkommit genom att Sverige har blivit fattigare, utan genom en historisk omfördelning från fattiga till rika, där Sverige snabbt blivit mycket mer ojämlikt. ”I inget av medlemsländerna har ökningen av inkomstgapet varit lika dramatisk som i Sverige” skrev Svenska dagbladet för ett år sen. apropå en rapport från OECD. (Klyftor växer snabbast i Sverige.)

När man inom ett land fört en politik som förnekar vissa invånare deras sociala och ekonomiska rättigheter blir det närmast en förvillande avledning att begränsa frågan om faran för fascism till att handla om SD. Det handlar inte bara om att de etablerade partierna har skapat en grogrund för sociala motsättningar och polarisering. Dessutom har man valt att föra en diskriminerande politik, även om det gemensamma för diskrimineringen inte är de drabbades etniska ursprung utom det att de är fattiga.

För att minska SD:s inflytande i riksdagen och ett aviserat nyval sätter sig sedan flertalet avriksdagspartierna i en förhandling där de frivilligt kommer överens om att göra ett avsteg från parlamentarismen – ett avsteg som i efterhand understötts av Vänsterpartiet. Det motsägelsefulla sker alltså att man säger sig försvara demokratin genom att åtsidosätta det demokratiska systemet. Men var finns då analysen av den samhällsutveckling som gjort att samhället hamnat här och vem står upp för de fattiggjordas rättigheter medan sossarna gör upp med högern? Jag tycker inte det känns speciellt bra.

 

Jun 3, 2011 - politik    No Comments

Gatsten, gatsten vilken kraft den har

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=UWNLB117IE8]

En sång av Jan Hammarlund skriven som en reaktion på kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001 som var en brutal erfarenhet för många föreningsengagerade människor när det gäller repression mot politiska åsiktsyttringar. 1000-tals människor hindrades dessa dagar från att utöva sina demokratiska rättigheter. Mötesfriheten och demonstrationsfriheten sattes ur spel. Mediabilden var att detta berodde på att att ett antal aktivister kastade gatsten. Det är en starkt förvrängd bild av vad som verkligen hände både under Göteborgstoppmötet och efteråt.

Den 11 juni kommer föreningen Aktivism.info där jag är aktiv att vara med och arrangera ett seminariet Motstånd ger möjligheter: EU-toppmötet i Göteborg 2001 – Hur går kampen vidare? Där kommer lite av vad som hände i Göteborg att tas upp liksom följderna och möjligheterna för politisk kamp idag.

Mer om Jan Hammarlunds musik finns på janhammarlund.se

Aug 14, 2009 - politik    No Comments

Vad EU-ordförandeskapet borde handla om

Jag hade trott att min nästa text i denna min glest uppdaterade blogg skulle handla om mina  cykelfärder i somras. Men så drömde jag något i natt som förtjänade att kommenteras.

Jag var på Emmaboda station i går och kom över enkampanjtidning om det svenska EU-ordförandeskapet. Där uttryckte sig flera representanter för den svenska regeringens om hur viktigt det svenska ordförandeskapet är och hur viktigt det är att Sverige nu får vara med och leda och påverka processen.

Jag önskar också att det fanns mer kritiskt och nyanserat material att att få tag i om det här ordförandeskapet. Statlig propaganda är sällan särskilt rolig och det torde finnas andra perspektiv på klimatpolitiken än Andreas Carlgrens.

I  min dröm var den amerikanska presidenten på besök i Sverige. I drömmen hette presidenten  inte Barack Obama utan var en kvinna. Hon skulle nu tala på en välregisserad tillställning inför ett fullsatt auditorium av väl utvalda representanter för det svenska samhället.  (Jag hade  god överblick detta eftersom jag befann mig några meter upp i luften snett bakom estraden….) Talet gick bra, och ackompagnerades av artiga och måttfulla applåder mellan avsnitten ända tills hon kom in på frågan om den för USA och EU gemensamma utrikespolitiken. Hon började med att hylla olika länder i Europa för deras insatser i olika avseenden och kom så in på Israel. När den  kvinnliga presidenten för Amerikas förenta stater yttrade orden ”Leve Israel” kom bara ett tyst mummel från de svenska bänkraderna. När hon upprepade orden en gång till så började publiken bua. En kvinna med 80-talsfrisyr och en konservativt amerikaniserad framtoning, , reste sig upp och började ställa flera kritiska frågor. Hon framhöll speciellt hur mycket extraarbete hela arrangemanget hade inneburit för hennes organisation och undrade vad det skulle vara bra för.

Detta var väl någon slags önskedröm. När amerikanska presidenter reser i utlandet utsätter de sig inte för risken att mötas med öppen kritik. Det var för övrigt ett stort skäl till att svenska polisen spärrade av en skola med demonstranter under toppmötet i Göteborg 2001. En handplockad publik sätter inte heller igång att bua. En likgiltig och passiviserad publik sätter inte igång att ifrågasätta.

Inte heller den svenska regeringen vill utsätta sig för risken att någon buar. Därför har man inte heller valt att satsa på att utlysa  medel för kampanjer eller folkbildning inför den här ordförandeskapsperioden.  I stället använder man uppenbarligen pengarna på att framställa eget propagandamaterial. Samtidigt som Reinfeldt redan i våras talade om ”borgfred”.

Den bristande tillgången på kritiskt material är sannolikt en bidragande faktor till att debattnivån under det svenska ordförandeskapet är pinsamt låg. Fler kunde ha behövt lite extra resuser för att ha möjligheter att delta. Men hade inte ordförandeskapet överskuggats av andra angelägna frågor hade man kanske gjort det ändå?

I viss mån så gör man det också. När EU:s energi- och miljöministrar träffades på toppmötet i Åre i mitten på juli så hade organisationen Miljöförbundet Jordens Vänner http://www.mjv.se ett miljömotmöte i Östersund med teman som Klimat och uranbrytning

Demonstrationerna mot Israel under bombningarna av Palestina genomfördes. Och det är ju inte konstigt. Det finns så många svenskar med palestinskt ursprung att flera familjer var direkt drabbade av dessa bombningar bara i Kristianstad. Och nu fortsätter bosättningspolitiken.

I Sverige finns också en tradition av ett långvarigt engagemang i Palestinafrågan och frågan engagerar tydligen fortfarande – på olika sätt. En debattartikel  för ett par dagar sedan där Ordföranden för Kristna Freds tillsammans med två representanter för Settlerwatch tyckte att EU måste öka pressen på Israel skapade så mycket hätska reaktioner att Svenska Dagbladet valde att stänga av kommentarfunktionen på webben.

Klimatfrågan, Palestinafrågan och uranbrytningen i Norrland är angelägna politiska frågor. Liksom krisen. Kanske borde politikerna tvingas ta debatten i dessa frågor stället för att prångla ut massupplagor på material där huvudpoängen är hur viktigt och betydelsefullt det svenska ordförandeskapet är?

Jul 1, 2007 - politik    1 Comment

Mina inlägg i Kristianstadsbloggen

Sedan i januari har jag mest skrivit i Kristianstadsbloggen.
Inläggen där har handlat handlat om:
metoder för att göra sin röst hörd på nätet, om G8-mötet i Rostock, mina erfarenheter av psalmsång från grundskolans lågstadium, budskapen i 1:a maj-tågen i Kristianstadsbloggen, bloggens debattmöte om utförsäljning om utförsäljning av allmännyttan och Absolut, en bokrecension av boken ”När jag letar efter Max” av Sanna Wallin, min livsssyn, olika slags bloggar, ett offentligt möte mot USA:s krig, lagförslag mot att ragga barn på internet, klimatförändringarna, sabotageaktioner mot exploatering på Island och ett boktips om ett boktips om att växa upp hos ett isolerat regnskogsfolk. Inläggen finns på:

http://www.kristianstadsbloggen.se/author/louise/

Jul 1, 2007 - politik    4 Comments

Hallå jag är faktiskt vänsterpartist!

I början av året skrev jag:
”Jag tror att om vänstern eller folkrörelserna ska bygga upp bloggar så bör de gå ihop och göra det kollektivt.” Och det var en av de saker jag hade för ögonen när vi startade Kristianstadsbloggen. Att spegla de rörelser som finns i Kristianstad. Men kollektivbloggande är inte är inte det enda man kan ge sig på. En annan möjlighet är portaler. Nu har det startat ett sånt projekt. Bloggvänstern listar uppdaterade vänsterbloggar i betydelsen vänstertparti- vänsterpartist- och ung vänstrares bloggar.

Och jag känner att där borde nog jag vara med. Eftersom jag faktiskt är medlem i Vänsterpartiet igen sedan något år tillbaka – och bloggar, samt bloggar om politik – om än inte alltid i detta forum.

Haken är att jag väl inte har nämnt ordet Vänsterpartiet en enda gång i bloggen. Visst har jag väl gått på ett eller annat möte, visst hängde jag vid valstugan i höstas och visst har jag ett eller annat internt uppdrag som jag eventuellt också kommer att sköta – ja jag är intresserad av miljö- och landsbygdsfrågor. . Ändå har jag egentligen aldrig vare sig nu eller under de femton år som hann förflyta sedan jag var med i partiet eller ungdomsförbundet förra gången tyckt att partier varit viktiga. Jag tycker att det är inom andra forum utanför partierna inom folkrörelser som politiken kan och bör formas och opinionsarbetet bäst drivs. Partierna kan bara i bästa fall kanalisera det arbetet. De är ett slags parasiter på rörelsen när de inte i stället ägnar sig åt självonani med massmedia.

Men nu är det dags att komma ut! Det känns egentligen ganska pinsamt och det vore nästan lättare att erkänna någon slags sexuella perversioner. Jag är faktiskt medlem i Vänsterpartiet.
Och jag ska genast börja bete mig som en snäll vänsterpartist. Se jag länkar redan redan till Ali Esbati och Daniel Sestrajcic! Nu är det dags att lägga ut en länk till den lokala partiavdelningen! Se upp här är jag! Louise har kommit ut som vänsterpartist…

Dec 30, 2006 - politik    2 Comments

Kristianstadsbladets omvända julbudskap

Det finns julbudskap och det finns julbudskap. I lokaltidningen Kristianstadsbladet rådde dagen före julafton oginhetens, egoismens och snålhetens budskap.

På ledarsidan kunde man läsa om nödvändigheten av ett ”köpevangelium” och om att konsumera mycket för att behålla välståndet.

Denna slutsats är i och för sig inte originell. Det märkliga här är sammanhanget och valet av tidpunkt.

På nyhetsplats dagen före julafton så återfinns även en artikel som vars huvudbudskap är att vi absolut inte ska ge bort något till vissa. Det är en artikel om tiggare som för mig framstår som ett mer eller mindre rasistiskt hopkok av polisuppgifter och allmänna fördomar. Bakgrunden är att det under de senaste veckorna dykt upp en ny grupp tiggare och gatumusikanter i Kristianstad.

I artikeln beskrivs tiggarna som oförtjänta personer som inte nöjer sig med mat, utan ska ha pengar. Det görs heller inget försök till seriös bakgrundsbeskrivning och ingen skillnad görs heller i artikeln mellan att tigga eller att spela dragspel.

Man kan gott ha synpunkter på tiggare och tiggeri eller just dessa tiggare. Men man bör också fråga sig vilka signaler ges i en artikel kring detta ämne. En bra journalistik med ambitionen att ge en begriplig och rättvisande skildring av de nya tiggarna hade gått mer på djupet i frågan varför de är här och fler röster hade varit redovisade.

Konsekvensen av sådana artiklar som den i Kristianstadsbladet blir bara att det spär på allmänhetens förakt för svaghet och för människor som det har gått illa för.

Kristianstad hade redan innan dessa tiggare kom hit både gatumusikanter och folk som tiggde. Också dessa människor riskerar att drabbas av den här typen av angrepp från lokaltidningen.

I kombination med varandra så tecknar ledaren som uppmanar folk att köpa mindre och nyhetsartikeln som säger att vi ska ge bort mindre ett besynnerligt julbudskap. Detta alldeles oavsett hur det förhåller sig med precis dessa tiggare.

Men efter att ha följt tidningen under hösten har jag blivit alltmer övertygad av att det inte är sista gången jag ser Kristianstadsbladet skriva underliga saker. Jag hoppas få återkomma till detta nästa år.

Nov 29, 2006 - politik    1 Comment

Socialt förakt är värre än rasism

Vi har HomO, vi har JämO och vi har D O, ombudsmannen mot etnisk diskriminering vars uppgift är att ”stoppa alla former av etnisk och religiös diskriminering i samhället”.

Men var finns diskrimineringsombudsmannen mot förtryck på grund av klass och social bakgrund?

I det numera dumpade förslaget till gymnasiereform som utarbetades under en socialdemokratisk regering fanns sju perspektiv som man lyfte fram skulle speglas i undervisningen. Dessa var ett etiskt, ett historiskt, ett internationellt, ett naturvetenskapligt, ett miljö- ett genus- och ett entreprenörsperspektiv. Man kan fråga sig om ett sådant uppräknande var vettigt i det sammanhanget men det faktum att inget av dessa perspektiv hade något att göra med klass och social struktur är en intressant mätare på samhällsdebatten.

Socialdemokratin har på samma sätt som borgarna under lång tid har fört en politik där förekomst av klass osynliggörs. Möjligen har man i retoriska sammanhang understått sig att varna för återkomsten av klassamhället, såsom det var något som låg i framtiden och inte redan fanns.

Att bekämpa olika former av förtryck genom att namnge, katalogisera det och ge det särregler är en liberal strategi som har sina begränsningar. Man kommer inte långt om man ska bekämpa rasismen med kunskap och psykologiska förklaringar. När det gäller mer långsiktiga förändringar i kulturen har de homosexuella i viss mån lyckats liksom tidigare även kvinnorna. Den strukturella rasismen står dock fast och är med och är sammanvävt med klassförtrycket på flera sätt. Det handlar inte bara om föraktet mot invandrarna som bildar en ny underklass. Alltför många deltar i nedvärderingen av den tönstämplade landsortsbefolkning som inte får sin jämlika del av resurserna i vårt stadsfixerade samhälle och vars verklighet sällan skildras. En del av landsbygdsborna väljer i det läget att sparka nedåt, och rösta på främlingsfientliga partier.

Nu brukar det ju hävdas att klasstillhörighet är något som man i motsats till etnisk, könsmässig eller sexuell har möjlighet att byta. Det är riktigt men det sker alltid till ett pris för individen. Liksom bland invandrare som blivit assimilierade och kvinnor som tagit sig fram på männens villkor finns i många framgångshistorier spåren av nederlaget att tvingas förneka den del av sin bakgrund som omgivningen inte förstår. Detta skildrades bland annat i en artikelserie som DN för några år sen på temat ”klassresan”. Men det är framförallt inte de enskilda individer som lyckas skapa sig en bättre framtid gör någon avgörande skillnad i förtrycket mot den grupp de kommer från.

Idag är klassförtrycket antingen det riktar sig mot vanliga arbetare, landsbygdsbefolkning, eller mot utslagna och marginaliserade på sätt och vis ett dolt förtryck eftersom social ojämlikhet inte hanteras som strukturer och allting behandlas som om det vore upp till individen. Alla har vi inte samma möjligheter, men det har snart upphört att vara en socialt godtagbar förklaring samtidigt som vi får ett allt hårdare samhälle.

Den sociala snedrekryteringen till högskolan har ökat . Ungdomar på gymnasiet indoktrineras med föreställningar om att de har valet att bli entreprenörer och egna företagare. Vi har en regering som faktiskt har gått till val och vunnit på att underblåsa människors förakt mot arbetslösa och sjukskrivna. Det är det som gör det sociala föraktet värre.

Sidor:12»