Nov 17, 2007 - cello    1 Comment

Cellon spruckit och jag är ledsen

Locket på cellon har spruckit av väderomslaget förra helgen. Känns mycket tråkigt och jag är osäker på hur mycket jag ska anklaga mig själv och inte. när jag köpte cellon i somras frågade jag mycket noga hur jag skulle förfara för att det inte skulle hända något med den och jag varnades förr torr vinterluft.

Visserligen hade jag en cello från musikskolan i fyra år utan att det hade hänt något allvarligt med den men den sprack faktiskt lite en gång den också, när jag hade transporterat den i mycket kallt väder till och från musikskolan. Men detta var något helt annat. Den stod faktiskt bara lutad mot en vägg.

Låt vara att jag ändå varit vårdslös. Kanske var det fel vägg? Jag var noga med att välja en vägg långt in i rummet långt borta från element och fönsterdrag men det hjälpte inte. Låt vara att det är ett nytt instrument som kanske inte hunnit sätta mig och säkerligen av sämre kvalitet. Det som förvånar mig är att den sprack så mycket. Sprickan löper ända från nederkanten på locket och fem centimeter från hålet vad det nu kallas. Frågan är om inte det kan tänkas tyda på för stora spänningar i instrumentet från början?

De besked jag har fått om incidentens allvar är motstridiga. En person tyckte att jag skulle kräva pengarna tillbaka. En musikhandlare jag pratade med menade att sånt bara skulle kosta några hundra att få limmat och lackat. Men ingen av dem hade å andra sidan sett sprickan. Den jag köpt den av ville varken säga bu eller bä. Jag har alltid varit dålig på att förhandla i sådana här lägen.

Det som är bra att jag i varje fall inte hunnit fått något personligt förhållande till cellon med nostalgiska känslor. Cello som cello bara den fungerar och har hyfsad klang. Jag bryr mig inte heller så mycket hur den ser ut. Det är bara tråkigt att det säkerligen drar ner andrahandsvärdet även om jag skulle få den lagad.

Jag ringde tämligen omgående till musikaffären och sa att jag skulle komma in med den nästa vecka. Sedan bestämde jag mig för att inte stanna hemma utan åkte till Malmö i stället, till en tillställing jag inte hade tänkt bry mig om.

Men innan dess stack  jag in på musikaffären  i sta’n och köpte mig en Ukulele. Något roligt ska man väl ha!

EmailFacebookTwitterGoogle+RedditPrintDela
Sep 9, 2007 - cello    No Comments

Från teknik till personligt förhållningssätt

Har nu redan hämtat upp såpass mycket teknik att jag nog ligger ungefär på samma nivå som jag gjorde för 18-19 år sedan när jag slutade spela. Det finns fortfarande en handfull stycken som jag spelat för ut som känns oöverstigliga. Men sanningen är nog att jag inte riktigt behärskade dem då heller även om jag behärskade vissa av dem bättre.

Det handlar först om två småstycken som går ganska högt och blir falska; ett Andande ur Orfeo av Gluck och ett Larghetto av Händel från Violinsonat, Opus 1, nr, 13. Mer avancerat är Consertino i h-moll, av Oscar Rieding, Op 15, vilket är ett långt stycke som delvis har suttit mer i fingrarna en gång, jämte Sevciks 40 variationer, Op 3 i arrangemang av L.R Feulliard – variationer som påminner om etyder, och varav jag nog bara har spelat några. Vidare rör det sig om en Concertino i e-moll av B Romberg-Ruyssen samt om andrastämman till en konsert för två cello av Vivaldi, g-moll, PV 411.

Problemet med de flesta av de här är att de går högt och i vissa fall rör det som snabba strängbyten. Rieding är nog ett av de stycken som jag nötte mest när det begav sig men jag ser inte någon större poäng i att träna in det igen. Stycket är tråkigt och tekniken det innehåller kan jag plocka upp med hjälp av Benoy/Burrowes. Däremot finns det ett par stycken av Bach som jag nog gärna lär mig. Det vore lite kul att faktiskt behärska en del av den musik som faktiskt är skriven för cello.

Annars handlar det om att komma bort från det klassiska facket och hitta en annan repertoar Jag har spelat ganska mycket visor. Vitsen med detta är att man kan bygga fraseringen på hur man skulle ha sjungit sången och därför få en bra variation på spelsättet. Det är också bra för att lära sig spela rent och för att improvisera från om man kan melodierna bra.

De handlar också om att att kunna synca in sitt spel med andras. Jag prövade mitt inköp av Classical Favorites för cello med tillhörande CD men tyckte det var tråkigt att arrangemanget jag skulle spela till var så slätstruket och mekaniskt framfört. Tyvärr kunde jag inte heller tona ner melodistämman på CD:n som var ganska fult pålagd. Men en bra övning för renhet och att hålla sig på rätt ställe i takten kan sånthär nog vara. Det finns andra typer av musik som man kan få tag på.

En annan sak som jag har börjat med är att spela basstämmor i diverse pianoarrangemang och sjunga eller nynna melodistämman till. Jag har lagt ner ganska mycket tid på att spela nu idag och skulle egentligen passat på att spela in något också för att se hur mitt spel utvecklats. Dock har det varit hårdrockskonsert ifrån parken hela dagen och det kändes som eventuella inspelningar kanske skulle få mer något av detta störande kringljud. De håller fortfarande på nu efter midnatt, det är på hög volym och jag upplever det som stressande.

Aug 27, 2007 - cello    No Comments

Tröskel eller vägskäl i cellospelet

Benoy/Burrows ”Violoncello Method” är idealisk för repetition. Nu har jag fått tillbaka en känsla för logiken i lägesväxlingarna och kan utan vidare klättra ganska högt upp i tonlägena. Böckerna är extremt progressionsintriktad, först ett moment, sen ett par exempel på detta, ur klassisk musik eller brittisk folkmusik, och sedan nästa. Men det är mer riktiga exempel än Dotzauer som jag minns den och det fungerar. Större delen av de låtar ur ”100 violoncello solos” som jag tyckte var svåra för någon vecka sen har jag nu bara strukit.

Annars har jag mest inriktat mig på att spela enkla melodier musikaliskt och där tycker jag inte jag har så mycket att hämta just nu. Jag har också ägnat en massa tid åt att ta ut olika ackord utan att hitta något riktigt bra system för det. Det är inte en slump att cellon inte används som ackordinstrument. I och med att den är stämt i kvinter så hamnar de olika tonerna i ackorden väldigt långt ifrån varandra. Och stämmer man om den blir man förvirrad. Men jag har ändå en föreställning om att en bättre förmåga att hitta ackord i olika lägen skulle kunna göra det lättare att ta ut stämmor. Och det vore väl inte fel att kunna spela cello efter ackordanalyser…

Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta just nu. Rent tekniskt har jag en del att hitta tillbaka till. De svårare klassiska stycken som jag behärskade när jag var i tonåren har jag inte gett ett andra försök, men det handlar nu om vad jag ska spela egentligen. Det som ligger närmast till hands är folkmusiken men de flesta arrangemang som jag hittar vare sig det är på noter eller inspelningar är det klassiska för två fioler. Jag har tills vidare letat rätt på de noter jag har på folkmusik och satt dem i en pärm.

För övrigt var sambon och jag iväg till Ronneby i fredags framför allt för att lyssna på Kjell Höglund, men han hade blivit akut sjuk och kom inte. Så kvällens behållning blev i stället ”Träd, gräs och stenar” som jag nu hört för andra gången i år.

Aug 23, 2007 - cello    No Comments

Det räcker inte bara med ETT instrument!

Förhållandet till musiken är en helhet. Det går inte bara att öva cello och stänga av allt annat. Och i och med att jag börjar spela cello stimuleras allt annat också. Lånade hem en massa folkmusik i fredags. Skivor och noter. Lyssnade och fick en känsla för hur olikt en spelman spelade gentemot en klassiskt skolad musiker. Mindre vibrato, snabb hastighet, medljud och lösa strängar.  Försökte sedan hitta något jag kunde spela.  Det slutade med att jag spelade låt efter låt både på gehör och efter noter på blockflöjt – och blev förvånad över att jag hade så mycket som satt automatiskt i fingrarna. En altblockflöjt är egentligen ett ganska bra musik för folkmusik och det går dessutom bra att spela enklare fiolstämmor eftersom den går från G. Märkte att den stora dosen folkmusik på sistone har gett mig en känsla för rytmen och det dansbara i låtarna som jag inte hade när jag var yngre.

I helgen hade jag äntligen den första stora chansen att lägga ner mycket tid på att spela men spelade nästan inte alls. Det blev inte så. Jag fastnade i annat.

Märkte också en annan märklig sak. Lägger man cellon över knät och håller den på samma sätt som man gör med en gitarr är det mycket lättare att ta grepp över alla fyra strängarna. Dock går det ju inte så bra att använda stråken då. Men vem har sagt att man bara ska acceptera förutsättningen att en cello inte är ett kompinstrument?

Aug 16, 2007 - cello    No Comments

Stackelstöd och nya noter

Jag har köpt ett nytt stackelstöd. Inte det jag ville ha men det näst bästa. Stackelstödet av mer klassiskt slag är gjort så att det finns två metallringar som ska fästas i benen på stolen man sitter på och ett antal hål som stackeln – den lilla metallpinnen som sitter i botten på cellon kan lutas mot.

stackelstod.jpg

Det stackelstöd som jag stått ut med de senaste två veckorna består av en liten gummiboll som skruvas fast på stackeln. Det ska inte glida sa mannen men det gör det. Jag har parkettgolv.

Samtidigt föll jag för frestelsen att köpa nya noter. Jag är uppväxt med att köpa mina noter. När jag växte upp innan den värsta kopiering slog till fanns det en musikaffär med en ganska välsorterad nothandel även i Katrineholm. Nu finns det knappast i Kristianstad. Det som finns är att en av de butiker som säljer gitarrer och Keyboards håller sig med nybörjarskolor för diverse olika instrument som spelas i musikskolan, och enstaka antologier eller notblad. Men jag hade ju behov att få kläm på det här med lägesväxlingarna…

Vad jag fick tag på var andra och tredje delen av Benoy/Burrows ”Violoncello method” som verkade tillräckligt progressiv för att fungera som en repetition av vissa moment samt en Classical Favourites med en CD till vilket jag tyckte lät lite roligt. Vidare inhandlade jag ett häfte med en massa förhoppningsvis nyttiga etyder samt ett med folkmusik för fiol som jag kände igen sedan min kompis spelade på 80-talet.

0853601739.png1846093090.jpg

På kvällen spelade jag en massa melodier men inte så mycket av det här. Det känns nu mest som jag nöter på samma nivå och det handlar om att få in nya moment för att kunna hämta upp mer. Det är känns också som det är en oerhörd diskrepans mellan vad jag har en god teknisk aning om och vad jag musikaliskt kan genomföra och jag trevar lite när det gäller hur jag ska fylla igen det där gapet och bli säkrare i mitt spel.

Jo. ljudfilen som jag lade upp tidigare idag var Audioslicer som är ett behändigt program för Mac för att dela MP3-filer med tysta partier i i flera, och dessutom Freeware

Aug 15, 2007 - cello    No Comments

Lägesväxlingar, rent och orent spel

Jag jobbade kväll i går tisdag och spelade inte mer än en halvtimme. Jag började med att dra igenom några enkla melodier ur Gröna visboken. Sen repeterade jag  en av de två melodier ur Cellopop som gav mig problem dagen innan samt avslutade med Lees omusikaliska etyder.  Fraseringen på ”Allt under himmelens fäste” gick bättre än igår liksom också strängbytena i etyderna. Däremot hann jag inte med att få in rätt lägesväxlingar i Pomp and circumstance och även lägesväxlingarna i ”Pappa kom hem” i gröna visboken ger mig en del huvudbry.

Jag tror att det helt enkelt är så att jag aldrig lyckades få mer flyt på det där än att jag brukade räkna ut det och sedan öva in fingersättningen stycke för stycke. Det är inte tillräckligt vare sig jag vill spela a vista eller ta ut något på gehör, och därför något som jag bör komma bortom. Och jag har en del idéer om hur det skulle kunna göras.

Efter att jag spelat lyssnade jag på musik medan jag hängde tvätt. Hade lånat en CD på biblioteket med Classical Labor songs och Tord blev entusiastisk när han insåg att den innehöll en inspelning av I dreamed I saw Joe Hill med Paul Robeson.

Idag onsdag har jag haft mer tid. Jag började med misshandel av två Taubemelodier: I Roslagens famn på den blommande ö samt Brevet från Lillan. Sedan hörde jag hur Tord började vissla Horgalåten och då tog jag ut den på gehör, bad honom om ett annat förslag och tog ut Bellmans Nå skruva fiolen. Jag märker klart att jag har mycket bättre stråkföring vid gehörsspel men tyvärr sämre fingersättning. Med hjälp av noterna lyckades jag ta ut en ganska vettig fingersättning på Pomp and circumstance vilket fick den att låta lite bättre.

Sedan försökte jag spela Beethovens kända menuett i G-dur, vilken haltade ganska ordenligt, och några melodier ur Cellopop och började sedan leta efter något enkelt som jag kunde framföra musikaliskt och spela in.  Märkte då att dessa och alla andra små stycken och melodier jag försökte spela plötsligt blev mycket mer komplicerade eftersom jag gripits av en vilja att undvika lösa strängar.  Det var bara att ge upp den ambitionen.

Så fort jag tryckt på inspelningsknappen  blev mitt spel mycket sämre och eftersom jag spelade in flera melodier utan uppehåll så hamnade de tyvärr i samma fil och jag hade inget program installerat som kändes tillräckligt behändigt för att klippa isär den. Men det är ändå en rolig fil att ha som jämförelse längre fram

Aug 13, 2007 - cello    No Comments

Dagens övningar

Har spelat ca 1 1/2 timme, tills läroverksklockan på Söderport slog tio slag. Upplevde lite spänningar i axlarna. Det handlar om att jag har placerat cellon alltför lodrätt och nära kroppen för att det dåliga stackelstödet inte ska glida, dels om att jag använder för mycket av vänsterarmen. Med ett bättre stackelstöd kommer jag att få en bättre spelställning och därmed mindre axelspänningar, och det där med armen kan jag träna på. Upplever också lite träningsvärk i vänster lillfinger…

Idag har jag spelat några melodier ur Gröna visboken, ur Cellopop samt samt en teknikövning av S Lee ur Beckers 40 Leichte Etüden. Men jag började med att ta ut Händels Där du går eftersom jag hade haft den i huvudet en stor del av dagen. Jag hade vissa problem med fraseringen på ”Allt under himmelens fäste” samt med lägesväxlingarna i ”Pomp and circumstance”. Den senare är nog vad jag behöver komma tillbaka till. När det gäller Lee som är plågsamt omusikaliska övningar i första läget, så handlar det om att spela dem fort och jämnt utan att snubbla, samt att göra bra täta strängväxlingar. Jag vet inte om det är bra eller dåligt just nu att göra såna övningar, bortsett från det där med strängväxlingarna, den tror jag är bra.

Slutligen började jag att ta ut ackord innan klockan ringde.

Upplever också att jag har svårt att hartsa stråken lagom mycket. Endera blir det för mycket friktion eller för liten. Angående stämskruven påpekade musikläraren som jag träffade på på festivalen att stämskruvar i nya instrument behöver sätta sig. Jag sa till honom att jag tänkte ringa butiken i alla fall. Får se hur jag gör.

Aug 13, 2007 - cello, musik    No Comments

Folk på fästning och fortsatt inventering

Det är fortfarande roligare att spela än att skriva men samtidigt behöver jag det här för jag behöver skapa mig en struktur. Jag var på festivalen ”Folk på fästning” i helgen, en folkmusikfestival som ordnades för första gången i Kristianopel.

Min resa dit blev lite rörig då jag inte hade planerat. Det visade sig att jag inte hann hem i helgen så jag frågade min sambo om han ville skjutsa dit mig och vara med en stund på kvällen och ta med tältet och lite packning. Det gjorde han, och han stannade och lyssnade en stund och vi dansade folkdans efter bästa förmåga han glömde skorna så jag blev en aning blöt om fötterna under helgen.

Senare på kvällen när Tord gett sig av hade jag turen att träffa på en dansant musiklärare från Västsverige som hade tålamodet att dansa med mig under tre timmars danskurs på lördagen. Vi dansade engelska, lybeckare (en slags långsam schottis), slängpolska, som skiljer sig väldigt mycket från den vanliga markerade polskan som jag fick lära mig upp i Dalarna, samt rättarpolska som är en polska med slängpolskesteg men där man går i ring.

Det märktes att en stor del av dem som besökte festivalen tillhörde en grupp människor som ofta brukar åka på festivaler och musikevenemang av liknande slag. Programmet var bra med många duktiga musiker. Bäst tyckte jag om Kraa en grupp med yngre tjejer från Härnösand som blandade elgitarrer med stråkar med stor frenesi på ett sätt som jag aldrig hade hört förut. Andra höjdpunkter var Jord från Tornedalen som spelade dansmusik med stor inlevelse, samt uppvisningen ansgruppen Trionysos som bestod av tre äldre par som dansade polska och liknande och som också höll i danskursen på lördagen. Jag tyckte också att det var intressant att få höra musik där man blandade harpa och säckpipa och eller erfarenheten av att dansa till någon som ”bara sjunger”. Annars var en del av musiken lite för soft för min smak och värst av allt var Ranarim vars folkmusikinspirerade musik mest liknade pinsam trallpop.

Men jag tillhör inte dem som är vana att yttra mig nyanserat om musik. Jag tror annars att jag börjar lära mig det här går till nu. På den här festivalen så fick jag flera samstämmig och entusiastiska rekommendationer från flera håll om att jag borde ta mig nästa folkmusikfestival dvs Folkmusikfestivalen i Linköping som tydligen är väldigt stor och äger rum i oktober. Jag tror att jag kommer att avstå…

Den här helgen var dansen den stora behållningen. Det faktum att det inte var så många som kom gjorde att det inte fanns så många att dansa med och att även en person som jag som inte kände någon från början, är lite blyg och dansar ganska illa fick rätt stora chanser att dansa. Så äntligen börjar jag få en viss fason på min bortglömda polska från 90-talet och en av de stora entusiasterna hjälpte mig att analysera mina steg och orsaken till att jag inte kom runt tillräckligt. Polska kallades här markerade polska. Det var mest slängpolska som gällde, en dans som förvisso har sin egen charm men för mig huvud taget inte känns som det jag tidigre har förknippat med polska. Förutom de danser som nämns ovan dansade man också en del polka och vals och någon enstaka hambo. Jord satte också igång och spelade en tango.

Väl hemma efter många timmar så fortsatte jag med celloinventeringen. Lösbladen som var kvar delades upp i två högar, alldeles för svåra och nästan spelbara. Med böckerna med enklare celloklassiker gick det något bättre. Allra bäst gick Brevals tråkiga etyder, antagligen beroende på att många av dessa ligger i skala. Behållningen med att spela klassikerna var att jag upptäckte att jag hade nyanser i fraseringen som satt kvar på vissa stycken. Tyvärr upptäckte jag också att jag helt har glömt bort hur man läser tenorklav. Jag tror att jag har kommit ihåg koden nu men jag måste för säkerhets skull slå upp det och jag är inte riktigt säker på vilket C som klaven markerar och på vilken sträng jag har det.

Funderade en del över träningsrutiner. Jag minns från den tid jag spelade sist att jag brukade låta mina övningspass gå till på ett visst sätt. Först spelade jag etyder och skalövningar för att få fingrarna vana, sedan gick jag igenom och övade på de stycken eller stämmor jag skulle lära mig och sist övergick jag till fritt spel. Det är inte fel att göra på det sättet men jag kanske skulle vända lite på det. Risken är annars att man fastnar i mekaniska övningar och aldrig övergår till musikaliskt spel. Den andra stora risken när det gäller mig är att jag har tendens att fastna i en fas när jag ska pröva nya saker hela tiden och aldrig går på djupet i något. Det kan ha sin plats just nu när jag inte vet riktigt vad jag kan och därför kan uppleva att jag får mycket gratis när jag hittar tillbaka till sådant jag förut kunnat, men sedan måste jag koncentrera mig om jag ska komma någonstans. Kanske dags att dyka in i det nu.

Aug 8, 2007 - cello    No Comments

Irritationsmoment, inventering och framsteg

Jag har börjat reta upp mig på några saker när det gäller cellon:

– A-strängen är svårstämd eftersom stämskruven gärna vill släppa efter. Jag måste hela tiden stämma ner den för att stämma upp den.

-Stackelstödet glider på parkettgolvet och den sort jag vill ha i stället är beställningsvara om jag ska köpa den här i staden.

– Mitt exemplar Dotzauers violoncellskola befinner sig i Katrineholm. Annars tror jag att den skulle ge mig vägledning vad det gäller fingersättning i udda tonarter.

– Dessutom kände jag mig tvungen att klippa bort mitt festivalband eftersom det började klia av metallen. Synd eftersom det kanske berövar mig chanser till intressanta samtal.

Angående spelet har jag nu lämnat barnvisorna bakom mig. Det som var svårt för ett par dagar sedan klarar jag nu. Men jag håller fortfarande på att inventera mina kunskaper. För att det skulle bli så kul som möjligt började jag med de cellonoter jag fick tag på på biblioteket i går, och identifierade på så sätt ett par dussin låtar som jag kunde melodin på men inte riktigt kunde framföra. Detta blir nog nästa sak att bita i. Men samtidigt kändes det att jag kunde en hel del och blev optimistisk.
Sedan började jag försiktigt gå igenom de gamla cellonoter som jag har i en mapp i bokhyllan, till stor del i form av ett ihoprört lösbladssystem. Här var det värre. Speciellt lösbladen består till stor del av svårare klassiska stycken som vida överstiger min förmåga för närvarande. Jag gör nog klokast att börja med att gå igenom böckerna i så fall och spara lösbladen till sist.

Nu börjar det kännas som om jag har spelat cello ett par år ungefär.